Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Opera, Björklund och Darwins hundar

De står i den där nischen där det finns blomkrukor och blommor, nära grönsaksavdelningen. Publiken trängs i de smala gångarna. Själv har jag nära till kaffebrödet. Och så börjar de sjunga, denna lördagsmorgon.

Annons

Opera på ICA i Dala-Floda! Man måste säga att det här inte liknar mycket annat. Den lilla operafestivalen i Floda är folklig och överraskande. Den utspelar sig på Flosjön i sommarnatten, på ICA, i kyrkan, på Värdshuset.

När konserten på ICA är igång dyker det ibland upp kunder som försiktigt letar sig fram mellan oss för att komma åt frallorna. Anna Eklund-Tarantino presenterar alltihop och hon gör det mycket improviserat och sprider en avspänd stämning i lokalen, ända bort till charken. Pianisten, som sitter med ett elpiano, klagar skämtsamt på att hon pratar för mycket. Men var är barytonen? När den väldige Erik Westanskog – väldig både till kropp och tonregister – sjunger ett stycke ser man hur Anna Tarantino skickar ivriga meddelanden på mobilen – och snart kan hon meddela att barytonen har fastnat på Värdshusets frukost och inte hinner hit. Alla skrattar.

Anna sjunger en aria ur Madame Butterfly och tiden står stilla. På kvällen ska en buss avgå till Dalhalla, där Wagners Rhenguldet uppförs. Jag hoppas jag inte har fel, men jag har för mig att Erik Westanskog jobbar som bussförare i kollektivtrafiken och vem vet, det är möjligt att han kör bussen.
Det som är svårt att fatta är att sångarna pallar med att sjunga så här tidigt på morgonen. Men det gör de. Till nästa år föreslår jag att de testar att driva den folkliga operan ännu ett steg: Varför inte låta tre munspelare ackompanjera ariorna?

* * *

Söndag. Folkpartiledaren Jan Björklund håller sommartal i Göteborg och jag läser hans tal som läggs ut på partiets hemsida. Det är en fyrtiofem minuter lång aria för liberalismen – och då inte den så kallade socialliberalismen, utan en betydligt mer doktrinär variant av liberalismen.
Jodå, jag gillar att Jan Björklund gärna vill spetsa till det i sina försök att vara ideologisk; det skulle fler partiledare göra. Men när jag läser detta sommartal får jag verkligen en känsla av att Björklund politiskt oåterkalleligen formats av en tid då världen hölls i schack av två supermakter: USA och Sovjetunionen. Björklund avgudar helt enkelt USA. I sitt tal beskriver han Frihetsgudinnan och säger att denna frihetssymbol var det första som Karl Oskar och Kristina såg när de kom över havet från Sverige för att invandra i USA.

Men ingenting kunde vara felaktigare: Frihetsgudinnan invigdes 1886 – medan handlingen i Vilhelm Mobergs epos utspelar sig på 1840- och femtiotalet. Den missen vittnar egentligen bara om med vilken nästan barnslig och helig vördnad denne folkpartiledare ser på USA.
Det har hävdats på senare tid att Björklund är på väg att bli mer socialliberal. Det stämmer inte. Talet på söndagen var ett närmast klassiskt anti-socialistiskt tal.
Företagandet är allt, politiken egentligen intet: Jobb och välstånd skapas inte av politiker och inte av fackföreningar. Jobb och välstånd skapas av framgångsrika företag, slog Björklund fast.
Som om exempelvis inte skolreformer skulle ha någon betydelse för näringslivet?
Eller utbildningsnivån för konsumenternas kapacitet att göra goda konsumentval?

När Björklund drog litet folkpartistisk historia var det inte de sociala reformer partiet en gång medverkat till som står i förgrunden, utan – skattesänkningar. Redan Bertil Ohlin slogs för det.
I allt väsentligt står Jan Björklund för en ganska häpnadsväckande doktrinär marknadsliberalism och en lika förvånansvärt oreflekterad liberal världsbild. Jag tror knappast att folkpartiet kommer att vinna poäng på det.

* * *

Min fru har rest iväg ett tag. Hunden Stina är förkrossad. Hon ligger som en lidande operaprimadonna vid syrenhäcken, stirrar tomt ut på byvägen och hoppas att den röda bilen ska komma tillbaka.
Jag läser om Charles Darwins hundar, en hette Bob och en annan Polly, som spelade en viss roll i hans vetenskapliga forskning. Han iakttog sina husdjur, inte minst när han skrev om sociala instinkter och djurs sympati och kärlek för varandra. Han berättar i Människans härstamning om en hund, vars bästa vän var en katt. Men katten låg sjuk, i en korg. Varje gång hunden gick förbi slickade hunden sin kattvän.
Gripande. Ja, det mesta med hundar och katter är gripande. En ledsen hund är en sorglig syn. Och det faktum att ingenting går att förklara för en hund gör det ännu sorgligare. Hon förstår inte uttrycket om tre dagar och hon sörjer som Madame Butterfly.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se