Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Opera på Skärets ”Trollflöjten”: premiär med förhinder

Med fokus och professionalitet blir premiären av Mozarts Trollflöjten en upplevelse med humor och effektfulla kostymer där regissören Roberto Recchia tar fasta på det drömska och fantasifulla.

Annons

En brand i en huvudsäkring hade kunnat förorsaka mycket större skada än endast 45 minuters försenad premiär. Som tur var gick det bra, skickliga elektriker fanns i närheten och publiken kunde ta plats i den mörka lokalen.

Operaorkestern i år är Svenska kammarorkestern, en mindre heltidsanställd symfoniorkester med placering i Örebro. De var riktigt på hugget när de väl fick köra igång med ouvertyren, kanske lite för heta, för att alla stämmor skulle hinna med i det snabba tempot. Dirigenten, italienaren Lorenzo Coladonato gör sin första säsong på Opera på Skäret. Han har valt genomgående ganska kvicka tempi men efterhand kom fraseringar och uttrycken på plats. Orkestern klingade välbalanserat och även om det var fiolerna som lättast tog sig över dikeskanten, så nådde även blåsarna ut som en homogen grupp. Kanske var det pukorna som mest stack ut en aning klangligt, men de ska ju bidra med det volymmässigt starkaste effekterna.

Det är tydligt att regissören Roberto Recchia, även han från Italien, verkligen tycker om att ta sig an Mozarts fantasifulla verk Trollflöjten, som egentligen är ett musikaliskt skådespel och inte en regelrätt opera med talad dialog, liksom en musikal.

Den silvriga klänningen nästan bländar publiken och hon har ett moln av tyll runt nacken och glittriga handskar med trippellånga fingrar – effektfullt.

Recchia tar fasta på det drömska och fantasifulla. Ramberättelsen blir Taminos dröm om en annan värld än den trista studentmiljö som han befinner sig i. Mozart och pjäsförfattaren Emanuel Schikaneder rockade loss 1791 med alla tänkbara symboler, sagofigurer och dramaturgiska vindlingar, där Mozarts sångbara musik blev som en röd tråd genom berättelsen. Humor genomsyrar den här uppsättningen vilket sångsolisterna verkar ha haft fina förutsättningar för att ta till sig som verktyg.

Den sprallige Papageno (Henry Neill) står i kontrast till den mer försiktige Tamino (Kjell Støa). Båda är övertygande i sina roller men de skiljer sig något åt i sättet att sjunga. Kjell Støa sjunger med mer romantisk interpretation medan Henry Neill har ett lättsammare mer klassiskt sätt att sjunga. Han är dessutom väldigt underhållande att se på scenen. Scenografierna är enkla men tydliga i sin färgsättning och praktiska att manövrera, vilket behövs för alla snabba scenbyten.

Ljussättningen är tydlig och den bidrar tillsammans med rökmaskinen till att förtydliga de olika känslostämningar som musiken plockar fram. En speciell musikalisk ljuseffekt är när Tamino spelar korta melodier på sin flöjt (som är ett förtrollat paraply), då tänds ett antal lampor på ett galler som varje körsångare har framför sig. Pamina (Sabina Bisholt) sjunger mer i andra akten och har en varm sopranklang, men har lite svårare att nå ut i den talade dialogen. Nattens Drottning (Nazan Fikret) gör tre olika entréer i tre olika kostymer – den ena mer spektakulär än den andra.

Ibland känns det som att entréernas koreografi inte står riktigt i paritet med kostymernas utformning. Det blir lite bullrigt och trångt. Nattens Drottning har sin stora aria i andra akten och sopranen Nazan Fikret svingar sig ledigt och lätt upp i de högsta sopranhöjderna i ”Der Hölle Rache”. Den silvriga klänningen nästan bländar publiken och hon har ett moln av tyll runt nacken och glittriga handskar med trippellånga fingrar – effektfullt.

Sarastro (Karl Huml) är en tacksam roll för en bas, men inte helt enkel att få till med stora intervallsprång, även om det oftast sker i ett makligt tempo. Karl Huml sjunger med klar klang och tydlig diktion och det är bara några enstaka toner i det riktigt låga registret, som inte riktigt vill hitta sin plats. I den stora arian i andra akten ”In diesen heil'gen Hallen” klingar sången och blåsarnas parti välbalanserat och vackert med ett värdigt uttryck. Sarastro är klädd i guld och har en underligt formad hatt. Talaren som också är en roll för en bas eller basbaryton och här har han en mycket fantasifull kostym, som kan liknas vid en koniskt formad bakelse. Lars Fosser skrider omkring mycket värdigt i denna skapelse.

Recchia tar fasta på det drömska och fantasifulla. Ramberättelsen blir Taminos dröm om en annan värld än den trista studentmiljö som han befinner sig i.

Chris Lysack gör rollen som den koleriske och troll-liknande Monostatos. Han och hans värsting-kumpaner rövar bort Pamina och gång på gång ljuger han för att vinna fördelar hos Sarastro. Han spelar sin roll övertygande och har en flexibel tenorröst. Papagena, som först gör entré i akt 2, sjungs av Emily Kyte och hon är om möjligt ännu mer sprallig och påhittig än Papageno. Hon har en röst som fungerar bra både i de talande partierna och i de sjungna med fin klang i höjden. Hon har också en effektfull röst i sin förklädnad som gammal gumma. De tre damerna (Hanna Wåhlin, Rebecca Fjällsby och Susanna Sundberg) som är Taminos räddare men även Nattens drottnings tjänare gör ett enhetligt intryck och de är samsjungna och har även tilldelats och anammat en hel del roliga manér.

Solisterna har överlag bra tyskt uttal även om man hör att några har jobbat mer med det språket. Det tre gossarna har döpts om till de tre genierna och sjungs av tre unga sångare; Ebbe Folkesson, Kristin Leoson och Miranda Lundin. De är säkra på sina insatser och och bra koll på dirigenten, vilket brister hos de mer erfarna solisterna ibland. De ser ut som Pippi Långstrumps efterföljare med yviga röda kalufser. Kostym och peruk ska ha en extra eloge för de genomarbetade lösningarna och effektfulla utformningarna.

Lokalen blir som en bastu när det är mellan 25-30 grader utanför och en viss irritation infann sig hos publiken under andra akten. Vid ett par tillfällen dundrade godståget förbi. Kanske skulle det inte märkts om föreställningen kommit igång i tid och tåget kanske hade passerat i pausen istället – vad vet jag? Med fokus och professionalitet hos de medverkande så var det inget att hänga upp sig på. Jag hoppas dock att opera på Skäret har bra säkerhetsrutiner i händelse av brand och att det blir en sjuttonde säsong nästa år.

Fotnot:

Opera på Skäret ger Mozarts Trollflöjten mellan 27 juli och 25 augusti.

Anne Pettersson

Annons