Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Lågvattenmärke att anordna tävling om Sveriges fulaste stad

Annons

Vad som är fint och vad som är fult är kanske inte så viktigt. När figuren E.T. först dök upp i tv, uppfattades han kanske som riktigt ful? Men sedan blev han det finaste som fanns.

Min gata där jag växte upp, var självklart den finaste gatan.

När jag senare i livet återvände, var den lite fulare.

Nu, efter ytterligare en tid, när jag återkommer dit, har den åter blivit den finaste.

När vi som barn upplever något, är det inte skönhet och utseende som betyder speciellt mycket.

Jag minns doften från när spirean blommade och när gråsparvarna satt där och tjattrade.

Hon kanske inte tyckte att jag var så ful.

Jag minns också den snälla tanten i uppgången bredvid som bjöd mig på nätmelon med strösocker, för första gången i mitt liv.

Trots att jag antagligen var smutsig i ansiktet och sårig på knäna, kortklippt och med utstående öron, bjöd hon in mig till sitt köksbord.

Hon kanske inte tyckte att jag var så ful.

Jag minns också trappuppgången. Det ekade så bra i den, när man ropade ”AhaAAA”.

Husen var inte fula, gatan var inte ful, ingenting var fult.

Allt ändras efter tid. Vad vi idag tycker, tycker vi inte imorgon.

Arkitekter måste ju vara lite speciella. Det ingår ju liksom i deras status.

Borlänge är som Borlänge skall vara. Ingen annan stad är finare i längden, det är jag säker på.

Men jag tycker ändå att det är ett lågvattenmärke att anordna en tävling om Sveriges fulaste stad. Lite mer fantasi från en arkitekt som jag eventuellt skulle anlita, hade jag nog krävt.

Dan Johansson

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Mer läsning

Annons