Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: Språkkrav för medborgarskap leder inte till ökade kunskaper i svenska

Annons

Redan för sexton år sedan i samban med riksdagsvalet 2002 lanserade det dåvarande Folkpartiet förslaget om krav på språktest inför svenskt medborgarskap. Inför årets riksdagsval har Liberalerna fått sällskap av såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna. Både Kristdemokraterna och Socialdemokraterna har talat om att skärpa kraven på nyanlända att delta i undervisning i svenska.

Det är inte invandrarspråken, som hotar det svenska språkets ställning utan engelskans expansion i tid och otid

Det är i och för sig inget principiellt fel att ställa språkkrav i samband med en medborgaransökan. Kärnfrågan är motivet och vad man hoppas uppnå med ett sådant krav. Utgår de nämnda partierna från att en växande andel av invandrarna medvetet inte bryr sig om att lära sig svenska och att de därför behöver en piska, alternativt en morot, för att skärpa sig? Vilka undersökningar visar i så fall detta?

Jag tror att det överväldigande flertalet invandrare i Sverige (och i alla andra länder) inser att de måste lära sig mottagarlandets språk fortast möjligt för att komma någonvart i det svenska samhället. De enda som klarar sig ganska långt utan den inställningen är engelsktalande och en del invandrare, som kan bosätta sig i förorter med koncentrationer av landsmän. Men sådana förorter finns det inte så många av i Sverige.

Jag tror helt enkelt – grundat på erfarenhet – att antalet invandrare som inte vill anstränga sig för att lära sig svenska är försvinnande litet. Däremot finns det första generationens invandrare, som har svårt att lära sig svenska, särskilt skriftspråket, beroende på hög ålder, bristfällig skolunderbyggnad eller rentav analfabetism, enspråkighet etcetera.

Det är en grannlaga uppgift att formulera språkkrav, som varken är för rigida eller meningslösa, och som anger "rätt" kunskapsnivå.

Enligt 1997 års medborgarskapskommitté fanns det 17 länder, som tillämpade olika språkkrav i samband med medborgarskapsansökningar. Det finns ett antal länder i Europa, som tillämpar olika språkkrav i samband med ansökningar om permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, som exempelvis Danmark, Finland, Island, Norge, Tyskland, Storbritannien, de baltiska staterna med flera.

I en rapport till Globaliseringsrådet 2008 jämförde de båda samhällsvetarna Dan-Olof Roth och Per Strömblad femton länder med språkkrav och fyra utan. De kunde inte påvisa några effekter åt endera hållet vad gäller invandrares språkkunskaper eller integration.

Det är en grannlaga uppgift att formulera språkkrav, som varken är för rigida eller meningslösa, och som anger "rätt" kunskapsnivå. Vad innebär det att behärska svenska? Var går gränsen? Alla gränser är mer eller mindre subjektiva.

Det finns flera språkkravsmodeller att välja mellan. USA-modellen innebär att den som söker medborgarskap ska kunna ett femtiotal enkla ord, däribland namnet på sex sekulära helgdagar och två presidenter (Washington och Lincoln). Ordlistan finns tillgänglig i förväg. Detta är meningslös symbolpolitik, men ändå intressant. Myndigheterna räknar i praktiken med att immigranterna ändå kommer att lära sig engelska; om inte, får de skylla sig själva.

Den danska innebär att den som ska bli medborgare måste ha så goda kunskaper i nationalspråket att vederbörande verkligen kan göra sig gällande på det, det vill säga B2-nivå enligt Europarådets färdighetsskala. Det innebär ungefär samma färdigheter som hos en infödd med godkända betyg från avslutad grundskola. En sådan modell, som kanske en del etniska danskar egentligen inte skulle klara, riskerar att bli en utsorteringsmekanism.

Den norska modellen innebär att den som inte kan dokumentera goda norskkunskaper har rätt och plikt till 650 timmars norskundervisning. Däremot finns det inget krav på viss nivå efter de 650 timmarna. Dessutom finns det en möjlighet att göra ett språktest, ett snabbspår för dem, som kan lära sig norska snabbare.

Den tyska modellen liknar den norska. I regel består den av 600 timmars tyskundervisning och en efterföljande integrationskurs på 100 timmar, som avslutas med en ”Deutsch-Test för Zuwanderer” (DTZ). Enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung klarade 48,7 procent av deltagarna 2017 färdighetsnivån B1, vilket ungefär motsvarade årskurs 6. Övriga deltagare uppnådde alltså lägre resultat.

Enligt min mening är den norska modellen att föredra. Den är utformad ur såväl ett rättighets- som ett pliktperspektiv utan att ange en förväntad färdighetsnivå, som ändå är mer eller mindre subjektiv. Det är en rättighet: om modellen blir verklighet i Sverige, är det högst osannolikt att den skulle leda till att deltagarnas kunskap i svenska försämras. Det är en plikt, såtillvida att svenska språket enligt Sveriges språklag 5 § är samhällets gemensamma språk.

Dessutom är det fråga om en motprestation; speciellt asylinvandrare erhåller ekonomiskt stöd från samhället fram till dess att de kommer i arbete och som medborgare erhåller de full rösträtt och diplomatiskt skydd vid utlandsresa. I den norska modellen ingår alltså ett slutprov för den som inte vill – eller behöver – följa undervisningen. Man behöver faktiskt inte följa reguljär undervisning för att lära sig svenska. Det är fullt möjligt att lära sig svenska på egen hand; det bästa sättet är att samtidigt skaffa sig en svensk partner. Den norska modellen desarmerar förmodligen också hela problemkomplexet.

Det är märkligt att vissa partier lägger ner sådan energi på att formulera språkkrav på vissa invandrare, samtidigt som de är beredda att ge frikort till engelskspråkiga invandrare

Observera att ingen idag är förhindrad att läsa svenska som andraspråk. Det finns alla möjligheter till formell undervisning. Det finns ingen hake på detta område. Man kan naturligtvis alltid diskutera undervisningens kvalité, men de största förståsigpåarna i denna fråga brukar sakna egen erfarenhet av området.

Det är märkligt att vissa partier lägger ner sådan energi på att formulera språkkrav på vissa invandrare, samtidigt som de är beredda att ge frikort till engelskspråkiga invandrare, engelskspråkig undervisning och engelskspråkiga beteckningar. De accepterar engelskspråkiga chefer (exempelvis Karolinska), som inte talar svenska.

En partiledare som Ulf Kristersson kan föreslå att Sverige ska rekrytera engelskspråkiga lärare i andra ämnen än engelska vid en tänkt framtida lärarbrist. En stockholmspolitiker som Anna König Jerlmyr tycker att det vore bra om Internationella Engelska Skolan (IES), som har 50 procent av undervisningen på engelska i grundskolan och 90 procent på gymnasienivå, startar en skola i det invandrartäta Rinkeby.

Enligt forskning blir eleverna i IES marginellt bättre i engelska, men sämre i svenska, jämfört med elever i den kommunala skolan. Två ministrar, såväl försvars- som utrikesministern, håller tal på engelska på svensk mark, men uraktlåter att se till att talen översätts till svenska så att alla svenska medborgare kan läsa dem. Den nyskapade Myndigheten för digital förvaltning förkortas DIGG (efter digital governance) och ett samarbetsprojekt mellan ett stort antal myndigheter får heta Hack for Sweden.

Det är inte invandrarspråken, som hotar det svenska språkets ställning utan engelskans expansion i tid och otid. För de etablerade riksdagspartierna tycks hotet från engelskan representera en blind fläck. Först när invandrare i Sverige i än större omfattning lär sig engelska i stället för svenska kan de inlemmas i ”hotbilden” mot svenska språket.

Per-Åke Lindblom

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons