Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Alliansen är en maräng

Annons

Två veckor efter valet röstade en riksdagsmajoritet bort Stefan Löfvens regering. Det är smått ofattbart att den handlingen inte kritiserats hårdare, och ihågkommits som ett exempel på en i det närmaste total ansvarslöshet. En majoritet röstar bort Löfven – men denna majoritet kan själv inte prestera ett livsdugligt regeringsalternativ. De fyra allianspartierna och SD röstade gemensamt, hand i hand, bort en sittande regering bara för sakens skull, för att tillfredsställa revanschismen hos de egna anhängarna.

 Jag tänker ibland på Alliansen som en maräng: Den som försöker dela på en maräng i flera bitar kommer med stor sannolikhet att ha händerna fulla bara av smulor. Och det är det borgerligheten räds: Alliansprojektets död.

Och nu har vi detta stillestånd i svensk politik. Alliansen är kluven mitt itu. De fyra alliansledarna framhärdar i att inte bryta upp denna allians, som blev mindre i valet än Löfvens regeringsunderlag; 144 är mer än 143.

 

Jag tänker ibland på Alliansen som en maräng: Den som försöker dela på en maräng i flera bitar kommer med stor sannolikhet att ha händerna fulla bara av smulor. Och det är det borgerligheten räds: Alliansprojektets död.

 

Man kan faktiskt, helt ärligt fråga sig varför? När det gäller sakpolitiken var denna allians i fyra års tid knappast mer än en skugga av sitt forna jag från 2006 års fornstora dagar. Alliansen är numera  i första hand en negation av den rödgröna regeringen, inte ett framåtblickande projekt. Okay -  inte för att de rödgröna heller var så enastående framåtblickande. Men det som till slut blev kärnan i denna allians var det nästan barnsliga utropet: Löfven måste avsättas.

 

Maränger är goda. Men en maräng är svår att dela på utan att de smulas sönder. Foto: TT-

Hur tänker Lööf och Björklund just nu? Det vet vi inte. Gruppsamtalen hos talmannen är säkert redan igång. Själv har jag  faktiskt inte så mycket emot att processen drar ut på tiden. Jag tror att tiden själv kan ha en upplysande effekt på marängens partiledare, det vill säga två av dem, centerns och liberalernas. Jag antar att både Björklund och Lööf ser sig omkring och följer nyheterna. I så fall ser de hur en livsfarligt högerextrem politiker nu tar makten i jättelandet Brasilien, tropikernas Trump som en amerikansk republikan har kallat Bolsonaro. De måste också ha sett hur högerpopulistiska Alternativ för Tyskland – ett broderparti till  Sverigedemokraterna - går framåt i ett tyskt delstatsval. Eller hur norsk avgrundshöger pressar den borgerliga regeringen och hur dansk politik skuggas så djupt av Danskt Folkeparti att det börjar bli natt klockan tolv på dagen i Danmark.

 

Jag antar att både Björklund och Lööf ser sig omkring och följer nyheterna. I så fall ser de hur en livsfarligt högerextrem politiker nu tar makten i jättelandet Brasilien, tropikernas Trump som en amerikansk republikan har kallat Bolsonaro. De måste också ha sett hur högerpopulistiska Alternativ för Tyskland – ett broderparti till  Sverigedemokraterna - går framåt i ett tyskt delstatsval. Eller hur norsk avgrundshöger pressar den borgerliga regeringen och hur dansk politik skuggas så djupt av Danskt Folkeparti att det börjar bli natt klockan tolv på dagen i Danmark.

Allt detta måste de ha sett. Och framförallt: Lööf och Björklund borde ha noterat att en av alliansmarängens partier, moderaterna, lokalt tycks luta sig allt tyngre mot det SD som Lööf och  Björklund säger sig avsky. Moderatledaren Ulf Kristersson uppvisar heller inga tecken på att markera mot de lokala trenderna i sitt eget parti. Moderaterna krisar. Partiet slits isär. Kristersson fruktar att hans parti, hur han än gör, kan mista väljarskaror till Åkesson. Vem vet, om bara fyra fem år kan vi ha ett förkrympt moderatparti och ett tjugofemprocentigt SD. Moderatkrisen gör till och med att partiet i panik är berett att utmana expeditionsministärens genomarbetade och sannolikt icke-kontroversiella höstbudget med en egen, ett kaosbeteende som knappast anstår ett parti som utger sig för att vara statsbärande.    

 

Allt detta måste centerns och liberalernas partiledningar rimligen se: Den högerpopulistiska vågen går över världen och i Sverige sliter den sönder den högra delen av alliansen. Borde det inte räcka för att bryta upp från alliansen och släppa fram en Löfvenregering? Det är en garanti mot SD-inflytande.

 

Jag har ibland funderat i följande banor: Varför vågar inte det lilla partiet Liberalerna ta steget mot en inre vitalisering genom att bryta upp från Alliansen och från och med nu definiera sig ideologiskt som det socialliberala partiet i svensk politik? Det är inte osannolikt att partiet skulle vinna på det. Problemet är att Liberalerna närapå har blivit faktaförnekare när de så resolut blundar för exempelvis den segregation som friskolor och vinster i välfärden orsakar.

 

För centern är det på sätt och vis svårare. Den centerpartistiska partiledningen är utpräglat nyliberal i allt som rör ekonomisk politik. I väldigt många ekonomiska frågor står centern faktiskt till höger om moderaterna. Partiet är djupt timbroiserat. Margaret Thatcher och Ayn Rand är förebilder. Vänsterliberala är de bara i migrationsfrågan – samtidigt som de även där har en närmast nyliberal attityd till nyanlända, som helst ska klara sig helt själva.

 

En s-ledd minoritetsregering, framsläppt av Lööf och Björklund, framstår alltmer som det mest rimliga. Alliansmarängen kramas nu så hårt och desperat att den kommer att smulas sönder. Och maränger är inte ens nyttiga.

 

 

 

 

Mer läsning

Annons