Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassmedia.

Annons

”Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier” – det är den obarmhärtiga titeln på en rapport som det fackliga institutet Katalys nyligen publicerat. Två forskare, Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, går igenom TV-utbudet och mäter hur ofta arbetare är närvarande i programmen. Och det visar sig att den arbetarklass som utgör runt hälften av den svenska befolkningen alltså bara får drygt tio procent av utrymmet i televisionen. Medelklassen erövrar 70 procent av utrymmet och den översta makteliten knappt 20 procent.

Så ser den ”symboliska utplåningen” av arbetarklassen i Sverige ut. Nej, jag är inte det minsta överraskad. Jag är förbannad. Det är den konstanta ilska jag känt i alla år över klassförtrycket i den mediala världen.  

Och det visar sig att den arbetarklass som utgör runt hälften av den svenska befolkningen alltså bara får drygt tio procent av utrymmet i televisionen. Medelklassen erövrar 70 procent av utrymmet och den översta makteliten knappt 20 procent.

Arbetare får inget erkännande och de har inga röster i TV-utbudet – med vissa undantag dock: I realityserier och underhållning tycker producenterna och produktionsbolagen att det är roligt och spännande att visa upp arbetarklassen, ju fattigare och ju trasigare och ju fetare desto bättre, för att medelklassen ska få något att skratta åt i form av en kontrast till deras egen livsstil. I dokumentärer och nyhetsprogram och alla ”tunga” och seriösa sammanhang har arbetarklassen däremot en svag närvaro.

Förr i tiden demoniserades arbetarklassen. Numera görs den osynlig.

Allra mest sällan förekommer arbetarklasspersoner i Public Servicekanalerna, trots att SvT anser sig själva finnas till för hela svenska folket. Men att arbetare förekommer oftare i TV3, TV4 och kanal 5 beror alltså inte på att dessa kanaler är bättre på klok klassanalys eller av att ge en mer rättvisande bild av klassamhället, utan på att arbetarklasspersoner där exploateras i olika underhållningsprogram av typen Lyxfällan.  

Det där ordet ”utplåning” som de två medieforskarna använder kan tyckas hårt och överdrivet. Men TV är en central del av offentligheten. Där formas politiska värderingar och agendor. När en samhällsklass knappt syns där betyder det att den tenderar att få ett minskat inflytande i samhällsdebatten. Man kan lugnt säga att det är precis vad som skett under en mycket lång tid. Idag vill knappt arbetarepartiet Socialdemokraterna tala om klass och jag är beredd att hävda att vår tids stora och ödesdigra politiska svek är att socialdemokratin (i Sverige och i Europa) har övergett denna arbetarklass. För stora delar av medelklassvänstern har samtidigt ordet klass krympt ner till att enbart handla om etniskt definierade människor i fattiga förorter, vilket även det reducerar en del av arbetarklassen i Sverige till enbart hudfärg.  

Själv menar jag att det är vettigast att tala om en brett definierad arbetarklass, som innefattar också mycket av den lägre medelklass som hyser värderingar som ligger nära LO-kollektivet. Så som TV-utbudet ser ut – och det gäller även mycket av innehållet i de stora rikstidningarna – så uppfostras istället denna medelklass till att blicka nedåt med förakt och uppåt med beundran.

Allra mest sällan förekommer arbetarklasspersoner i Public Servicekanalerna, trots att SvT anser sig själva finnas till för hela svenska folket. Men att arbetare förekommer oftare i TV3, TV4 och kanal 5 beror alltså inte på att dessa kanaler är bättre på klok klassanalys eller av att ge en mer rättvisande bild av klassamhället, utan på att arbetarklasspersoner där exploateras i olika underhållningsprogram av typen Lyxfällan.  

Ibland kan det kännas som om uttrycket ”vanligt folk” fångar denna breda arbetarklass allra bäst. Där finns de alltihopa: Undersköterskor och lärare, montörer och städare, flygvärdinnor och busschaufförer, inrikes födda och utrikes födda, män och kvinnor. Alla de vanliga människorna som tillhör en bred arbetarklass, en löntagarmajoritet. Men i medieutbudet osynliggörs denna arbetarklass eller lyfts fram enbart för att hånas. Forskarna skriver om fiktionsprogram: ”Det är exempelvis vanligare att personer från arbetarklassen skildras som onda, medan medelklasspersoner och personer ur makteliten oftare är goda.”

Jag råkar läsa Katalys´ rapport samma morgon som rättegången mot den terroråtalade Rakhmat Akilov startar. Vi har länge fått följa denne förövare i den mediala bevakningen. Vi vet vilka slags skitjobb han dragit sig fram på. Plötsligt slår det mig att det är en utländsk arbetare vi har fått veta mer och mer om. En psykiskt instabil man med ett liv på samhällets botten, som hankade sig fram på lågbetalda påhugg och som drogs in i jihadismens malströmmar. Medierna kommer att låta oss få veta allt om denne terroristiske, utländske arbetare och onde man – och jag ser kontrasten till allt det som medierna inte låter oss veta om det klassamhälle vi har.

Mer läsning

Annons