Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider önskar politisk bojkott av OS i Kina

Annons


Hör idrott och politik ihop? Ja, visst gör de det.
Så har det alltid varit och man kan beklaga det men knappast komma ifrån det. Inte minst de stora evenemangen såsom OS är frestande för en regim att använda för att skapa goodwill kring det egna landet.

Det främsta och mest ökända exemplet på att OS använts i propagandasyfte är naturligtvis Berlinolympiaden 1936. Tre år tidigare hade Hitler genomfört sitt Machtübernahme, förbjudit och fängslat all opposition, och Olympiaden erbjöd naturligtvis ett ypperligt tillfälle att utöva propaganda inför resten av världen.


Hitler själv var emellertid smart. Det var inte så att han höll ändlösa tal av den hysteriska sort vi förknippar honom med under evenemanget; kortfattat öppnade han spelen men sa sedan ingenting mer.
Men somliga scener har bitit sig fast i eftervärldens minne, som diktatorns ilska över den svarte amerikanen Jesse Owens framgångar: En underlägsen ras vann över arierna.
Nej, man kan inte jämföra den kinesiska regimen med Hitlerväldet. Men Kina är en diktatur. En kommunistisk apparat, kvar sedan Maoepoken, leder sedan länge landet in i ett marknadsliberalt paradis, där fackföreningar inte tillåts verka och där oppositionella fängslas.
Kritiken mot Kina har länge varit ytterst svag. Istället har de flesta kritiklöst låtit sig fascineras av det väldiga landet. Utländska företag och regeringar i väst har legat lågt med kritiken eftersom vinster har hägrat och fortfarande hägrar. Vem vill avstå från goda affärer?


Politiska pilgrimer har rest dit och hyllat det kinesiska miraklet, mest anmärkningsvärt var kanske förre folkpartiledaren Lars Leijonborgs pilgrimsdfärd häromåret. När OS-kommittén beslöt att lägga spelen i Peking var det nog också i grunden ett utslag av den där fascinationen: Allt med Kina lockade.
Egentligen är det först under det allra senaste året som kritiken mot Kina accelererat. Förtrycket i landet har också ökat ju närmare OS har kommit; regimen vill säkra ”lugnet” och månar om fasaden.
Men varje gång någon kris inträffar tycks de kinesiska myndigheterna bara kunna reagera på ett sätt: Inför den internationella kritiken mot behandlingen av Tibet svarar de med ökad censur och med att piska fram chauvinistiska stämningar hos kineserna.


Inför OS har nu också ett officiellt dokument från myndigheterna läckt ut där strategin dras upp för hur utländska media ska kunna hållas under kontroll och därmed går löftet Kina gav OS-kommittén om frihet för den utländska pressen - mycket vänta - upp i rök.
Så vad göra? Bör hela OS bojkottas?
Det vore naturligtvis det mest effektfulla. Men jag tror inte på den linjen och inte bara för att den är orealistisk. En bojkott av Kina skulle framstå som hycklande, eftersom omvärlden i lugn och ro ändå kommer att fortsätta handla med Kina och köpa dess av diktaturen subventionerade produkter.
Dessutom skulle alla de idrottsmän drabbas som själva inte haft något att säga till om var detta OS skulle förläggas och det känns inte rätt.


Vad som då återstår är helt enkelt en politisk bojkott. Polens premiärminister meddelade förra veckan att han, som en protest, inte tänker bevista OS-invigningen i Peking. Det är rätt väg att gå.
Socialdemokraten Tomas Bodström föreslog i förra veckan att politikerna bör stanna hemma från OS.
Fredrik Reinfeldt och idrottsminister Lena Adelson-Liljeroth ska ju fara till Peking i sommar, men det minsta man kan begära av dem är att de avstår från den resan.
En sådan markering från världens politiker kommer definitivt att vara kännbart för den kinesiska diktaturen.

GÖRAN GREIDER

Mer läsning

Annons