Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Vilken otrolig plats! Vilken otrolig Nick Cave!

Annons

”What a fucking incredible place” – vilket jävla otroligt ställe! Det var det första rocklegenden Nick Cave utbrast när han klev ut på scenen i Dalhalla i fredags kväll. Kvällshimlen sänkte sig över det stora kalkbrottet med mygg och knott. I branta avsatser klättrade blicken upp mot brottets kanter där tallarna avtecknar sig mot sommarhimlen. Och en, visade det sig snart, häpnadsväckande scenartist äntrade dalascenen.

I branta avsatser klättrade blicken upp mot brottets kanter där tallarna avtecknar sig mot sommarhimlen. Och en, visade det sig snart, häpnadsväckande scenartist äntrade dalascenen.
Lånade en bild från Twitter av Nina Johansson som var uppe på scenen! Foto: Nina Johansson.

Skam till sägandes var det första gången jag själv var på en konsert i Dalhalla. Av någon orsak har det aldrig blivit av. Jag brukar ofta få be om ursäkt för det. När jag passerade statyn av Margareta Dellefors bugade jag mig lätt (det var hennes sopranstämma som upptäckte akustiken på denna plats!).

RECENSION: Gentlemannaskitig Nick Cave växlade upp i Dalhalla

Och det är verkligen en speciell känsla att ta av från riksvägen och röra sig bort från bebyggelsen, norrut från Rättvik, rakt in i skogen. Vi borde dock ha noterat var vi ställde bilen. Efter konserten irrade vi runt trekvart innan vi hittade den. I baksätet sov Stina, hunden. Hon såg upp på oss, med ett lika dystert ansiktsuttryck som Nick Caves.

[+] VIMMEL - Nick Cave & The Bad Seeds: var du där?

Men när man första gången blickar ut över det gigantiska kalkbrottet är det som att stå på tröskeln till en fantasyvärld. Och det var väl ungefär det Nick Cave också kände. Han verkade faktiskt litet skakad över vad han såg ut över.

Men när man första gången blickar ut över det gigantiska kalkbrottet är det som att stå på tröskeln till en fantasyvärld. Och det var väl ungefär det Nick Cave också kände. Han verkade faktiskt litet skakad över vad han såg ut över.

Vägen till Dalhalla. Foto: Göran Greider

Nej, jag har aldrig sett Cave live tidigare. Men där kliver han ut i svart kostym, aldrig med ett leende på läpparna, på sin höjd en australienskklingande svordom. Hans låtar har jag hört på platta sedan åttiotalet: Den dystra poesin, sällan någon insmickrande melodi. Men istället detta tunga, anglikanska, psalmliknande allvar som saknar alla drag av publikfrieri – och just därför bjuder in publik och lyssnare, men genom andra dörrar än de vanliga.

Jag hade väntat mig något mer stillsamt, nästan inåtblickande, en ceremoni för de invigda.

Det blev en happening med övertoner av frälsning. Men frälsning till ingen religion alls utom – tja, rockmusiken och poesin.

Det blev en happening med övertoner av frälsning. Men frälsning till ingen religion alls utom – tja, rockmusiken och poesin.

Plötsligt såg man Cave röra sig ut bland publiken. Längre och längre bort från scenen. Alla reste sig för att se vad han sysslade med. Mobilkamerorna lyftes mot himlen. Han dirigerade oss. Alla blickar sögs mot denna svarta gestalt. Och låtarna brakade loss: Formliga energiexplosioner med ett band – inklusive den galne violinisten Warren Ellis - som gång på passerade ljudvallarna. Ett pärlband av kända låtar: Stagger Lee, Jubilee Street, Red Right Hand. Och tack vare ett kortvarigt teknikkrångel också några av hans vackra, psalmliknande ballader: Into Your Arms och God Is In the House.

Nick Cave ute i publiken. Foto: Göran Greider.

Jag tror att publiken blev smått chockad över Caves energi: en sextioåring, tunn och mager, som skulle platsa i vilken elitgymnastisk trupp som helst. På slutet öppnades själva scenen för de största fansen på ståplats längst fram – några hundra dansande, dyrkande människor gick liksom högtidligt upp inför publikhavet, som en skara apostlar under den sköra junihimlen. Punkens barndom återvände, men i stilla, ordnad form.

Och låtarna brakade loss: Formliga energiexplosioner med ett band – inklusive den galne violinisten Warren Ellis - som gång på passerade ljudvallarna. Ett pärlband av kända låtar: Stagger Lee, Jubilee Street, Red Right Hand. Och tack vare ett kortvarigt teknikkrångel också några av hans vackra, psalmliknande ballader: Into Your Arms och God Is In the House.
Artistens skugga. Foto: Göran Greider

Sången Push the Sky Away blev ett av kvällens eller nattens sista nummer: Jag vet inte ens vad den handlar om. Men den kom med ett slags hopp.

Sedan ringlade publikmassan uppför trapporna, uppsteg ur djupen: Ny livskraft ur det svarta.  

Mer läsning

Annons