Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Greider har nu nästan läst klart den tjocka dagboken

Annons


Även om det börjar lägga sig så pågår det fortfarande norénska julaftonsbråk på många hörn i svenska media och även den internationella pressen har börjat rapportera om reaktionerna på hans dagbok.

Det grälas inom den kulturella medelklassfamiljen, där Lars Norén råkar vara den rike och framgångsrike farbrorn som plötsligt talar illa om andra i familjen. Hans dagbok är lysande, jag läser den med stor hunger – och har nu bara femtio sidor kvar av de kanske 1 800 - som en underbar diktsamling som aldrig tar slut, men jag gör det ofta i känslan av att se in genom ett kikhål i den Borgerliga Människans finförgrenade värld.



Varför är han exempelvis så besinningslöst arg på DN? I mina ögon är ju DN i stort sett en tidning som är gjord för Lars Norén som den typiske läsaren: höginkomsttagare och innerstadsbo.



I sina egna ögon är Norén en outsider och rebell, maktlös, naken – dock inte ”arbetslös” som han kunde skriva i en maktlös dagboksdikt från sjuttiotalet. I mina ögon är han snarare en litet yngre bror till teaterkritikern Leif Zern som han oavbrutet angriper. De bråkar om något. Om vad? På avstånd förstår man det inte riktigt. När man kommer närmare förstår man det bättre – de bråkar om exakt hur det ska möbleras i det borgerliga vardagsrummet men ingenting utanför det. Noréns besatthet av att städa sin våning och sitt sommarhus blir för övrigt en underjordisk metafor för bokens karaktär av intern familjeuppgörelse. Ja, när Norén på nittiotalet tog steget ut ur skärgårdsverandornas ångest kunde han omöjligen stiga ner i exempelvis en LO-familjs liv – han måste längst ner, till de utslagna. Det är tryggare, ty de som är allra längst ner är så få att de aldrig kan hota någon däruppe, även om det till sist slutade i en smäll med lång chockverkan: Malexander.



Förra året dog Ingemar Bergman. Jag stod på en veranda i ett hällande sommarregn och hade radion på när gudstjänsten började. Timme efter timme ristades sedan bilden in i lyssnarens medvetande av vad konst är: En solitär människas verk. Inga ställningstaganden. Och i den universella borgarens gestalt flög Bergmans ande en sista gång ut i världen: han hälsades som Människan.



Snacka om (klass-)samhället som teater! Idag är politiken och kulturen – på deras högsta höjder – i Sverige och världen så fullständigt genomförborgerligad, att nästan ingen av alla dem som kommenterat Noréns dagbok ens ser hur enastående socialt begränsad hans blick på världen är. Den litteratur som under senare år kommit som handlar om långt bredare klasserfarenheter – Susanna Alakoskis eller Åsa Linderborgs böcker – förmår litteraturkritiken överhuvudtaget inte placera i ett sammanhang: de görs till isolerade och främmande röster i i ett borgerligt kulturuniversum.



Men Lars Norén är förstås politiskt vänster, i alla fall i sitt huvud om än inte i sitt liv. När han i dagboken skriver om attentatet mot World Trade Center så ser han det världspolitiska sammanhanget och avskyn för terrorn paras med en klar blick för det amerikanska imperiets härjningar. Och även om han inte står ut med några socialdemokratiska politiker så önskar han sig alltid en levande arbetarrörelse: till den står det släckta hoppet.



På varje sida i Noréns svarta dagbok finns rader jag rycker till inför, när han skriver om sin trädgård eller när han minns sin barndom. Så mycket fri rymd över ett så begränsat socialt rum! Det är det som är miraklet med denna omtalade bok.



Göran Greider

Mer läsning

Annons