Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Greider om myterna som styr den politiska debatten

Annons


Ett av de mest spridda påståendena i 1980-talets politiska debatt var att Sverige halkar efter i ekonomisk tillväxt. I mer än ett årtionde var det ledmotivet i den ekonomiska debatten och det la grunden till den våg av avregleringar som skulle komma och till det skifte i ekonomisk politik som genomfördes när kampen mot inflationen blev viktigare än kampen mot arbetslöshet. Men vad byggde påståendet på?

Forskaren Walter Korpi satte sig till slut ner för att undersöka hur det förhöll sig och kom runt 1990 fram till att det hela var en myt:
Tillväxten i Sverige var inte sämre än i andra jämförbara länder.
Påståendet att Sverige halkar efter var helt enkelt en tankefigur som förts fram av ideologiska skäl, för att ge legitimitet åt mer drastiska marknads- eller till och med nyliberala idéer om att välfärdsstaten var för generös, den offentliga sektorn för stor.
Korpis undersökningar fick stor uppmärksamhet - han erhöll vetenskapliga pris för dem - och ledde till en omfattande debatt. Men då var det redan för sent: Myten om att Sverige halkar efter hade redan påverkat den ekonomiska politiken i grunden.


När krisen i början av nittiotalet kom användes de recept som fått vind under åttiotalets eftersläpningsdebatt - dvs att staten inte ska gå in med aktiva åtgärder i en lågkonjunktur och resultatet av det skiftet i ekonomisk politik blev naturligtvis att svensk ekonomi föll som en sten under ett halvt årtionde. Massarbetslösheten hade kommit.


Politiska kampanjer bygger ytterst sällan på några fakta. Från högerhåll - men också från vänsterhåll - försöker man ofta framkalla känslan av att samhället gått in i en djup kris, att det egna landet är mycket sämre än alla andra och att något radikalt därför måste göras.
Folkpartiledaren Jan Björklund har under många år arbetat hårt för att sätta en krisstämpel på den svenska skolan.
Han har hävdat att Sverige är sämst i världen när det gäller ordning och uppförande i skolan och han har hävdat att svenska elever släpar efter på de flesta områden.
När han gjort sina påståenden har han lutat sig tungt mot olika undersökningar.
Bland pedagoger och skolforskare har hans teser visserligen inte tagits på något större allvar men i den politiska offentligheten har Björklunds teser blivit rättesnöre, ja själva utgångspunkten för all diskussion. Andra partier, även socialdemokraterna, har i hög grad anpassat sig efter hans tes att den svenska skolan halkar efter.

De senaste veckorna har den ballongen spruckit. När Björklunds påståenden granskats visar det sig att han inte nar något stöd i de undersökningar han hänvisat till. Svenska elever befinner sig inte alls i någon bottenplacering och i själva verket går det ganska bra.


Det finns få exempel på att en politiker så systematiskt vilsefört den allmänna opinionen.
Hade en socialdemokrat eller en vänsterpartist i ledande ställning gjort något liknande skulle en enig borgerlig press ha ropat på avgång. Men eftersom Björklund har stort stöd i den borgerliga pressen har kritiken där varit ganska förlåtande, även om de flesta även där förefaller vara rätt generade.


Det värsta är att hans kampanjer redan fått effekter:
Elever och kanske i synnerhet lärare har blivit fråntagna mycket av sitt självförtroende och de recept som Björklund skrivit ut - mer disciplin och mer betyg - är på väg att genomföras, trots att receptens effektivitet saknar stöd i skolforskningen.

GÖRAN GREIDER

Mer läsning

Annons