Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kata Dalström: ”Hjälpen edra systrar i striden, tänken ej blott på eder själva!”

Annons

Då kravet på en lagstadgad arbetsdag först som ett frihetens fältrop höjdes från Paris, fattade alla proletärer genast vad saken gällde och år för år ha leden tätnat, år för år har de klassmedvetna arbetarnas skaror blivit djupare, fordringarna på normalarbetsdag allt kraftigare – till dess man ej längre skall kunna, skall våga motsätta sig fordran härpå – fordran på nödig vila åt kroppen – utveckling åt själen.

Överklassens förkämpar, själviskhetens dubbade riddare utan fruktan, utan tadel (naturligtvis) säga att arbetaren behöver ej mera fritid än han nu har, han behöver ej odla sin själ, han har haft alldeles för god tid därtill i skolan och genom det myckna tidningsläsandet.

Nå, om herrarna säga så, vad säga proletariatets söner och döttrar? Deras svar har redan avgivits. De organisera sig och i tätt slutna led gå de att gentemot kapitalisterna uppställa sina fordringar, och göra dem gällande.

Nå, om herrarna säga så, vad säga proletariatets söner och döttrar? Deras svar har redan avgivits. De organisera sig och i tätt slutna led gå de att gentemot kapitalisterna uppställa sina fordringar, och göra dem gällande.

Och dessa fordringar komma att utan prut genomdrivas. Fordran på en lagstadgad normalarbetsdag på 8 timmar, som skänker åt kroppsarbetets utövare tid till andlig utveckling, tid till familjeliv, tid till att vara människa helt och fullt och ej blott och bart ett arbetsdjur i kapitalets tjänst. Men för att kunna giva tillbörlig kraft åt våra fordringar, fordras en järnfast organisation, först när denna är genomförd kan segern bli vår.

Kata Dalström.

Det borde anses vara lika stor skam för våra dagars arbetare att ej stå med i sina respektive fackföreningar, som det i forna dagar ansågs för en outplånlig skam att ha slavmärket inbränt på sin panna! Och den arbetare, som ej helt och fast sluter sig till de organiserade arbetarnas skara, är ovärdig att kallas en fri, självständig arbetare.

Men om det är nödvändigt för männen att organisera sig, att fordra kortare arbetstid, är det nu oavvislig plikt för kvinnorna; de ha ej blott sina egna kroppar att vårda, utan även kommande släktens. Med ett ord, hos kvinnorna ensamt, hos dem vilar kommande släkten, och därför måste kvinnorna kämpa mer än männen för ernåendet af normalarbetsdag, måste fullt och klart fatta, att kravet på lagstadgad normalarbetsdag är en livssak för hela proletariatet.

Men även ur en annan synpunkt än för hälsans skull är det av största vikt att kvinnorna organiserar sig, komma in i männens fackföreningar! Saken gäller här både männens och kvinnornas gemensamma intressen, fastän en hel del män och kvinnor ej till fullo inse detta.

Men även ur en annan synpunkt än för hälsans skull är det av största vikt att kvinnorna organiserar sig, komma in i männens fackföreningar! Saken gäller här både männens och kvinnornas gemensamma intressen, fastän en hel del män och kvinnor ej till fullo inse detta.

Om kvinnorna förbli oorganiserade, kunna de naturligtvis ej få så höga arbetslöner, vem bryr sig om dem, man ej behöver frukta!!

Arbetsgivarna anställa då så mycket som möjligt de hjälplösa kvinnorna i sin tjänst, skaror af män bli arbetslösa och så klaga dessa sedan över att kvinnorna äta ut dem. Ja väl, klagan är riktig – men mannens oefterrättliga uppfattning av kvinnans ställning är också skulden till, att kvinnorna så litet slutit sig till fackföreningsrörelsen, vårt enda stöd, vårt fasta hopp i striden mellan arbete och kapital.

Hjälpen edra systrar i striden, tänken ej blott på eder själva, utan tänken även, bröder, på att vad ni göra för kvinnorna, göra ni för eder själva. Så länge ej den tanken fattat fast fot bland eder, komma kvinnorna att i endast ringa antal sluta sig till edra fackföreningar till oändlig skada för hela partiets utveckling.

Hjälpen edra systrar i striden, tänken ej blott på eder själva, utan tänken även, bröder, på att vad ni göra för kvinnorna, göra ni för eder själva. Så länge ej den tanken fattat fast fot bland eder, komma kvinnorna att i endast ringa antal sluta sig till edra fackföreningar till oändlig skada för hela partiets utveckling.

Utomlands är ej förhållandet så. I Tyskland och England är männen fullt medvetna om att de måste ha kvinnorna med sig i striden för frihet, jämlikhet och broderskap och i Tyskland har regeringen visat kvinnorna den uppmärksamheten ”att förbjuda dem deltaga i några som helst politiska föreningar”, likasom ordningens upprätthållare därute nu af all makt söka krossa arbeterskornas fasta organisationer, genom att utan tvekan, på ett eller annat sätt, förpassa dem till fängelserna, och ej färre än 10 av de bästa kvinnliga talarna är antingen redan i fängelse eller ådömas inom kort sådant, för det de vågat föra sina betryckta systrars talan!

En av de anklagade sade följande tänkvärda ord: ”De herrskande klasserna förstå väl att härur insupa det socialistiska giftet med modersmjölken och därför arbeta de af all makt att hindra oss”.

Men intet i världen skall hindra oss kvinnor att kämpa för normalarbetsdagen! Kämpen för Friheten, Jämlikheten och Broderskapets heliga sak, som gör hela mänskligheten till en enda stor syskonring.

Kata Dalström

Kommentar: Ur ett tal av Kata Dalström 1895. Kata Dalström, född 1858 och död 1923, var en av arbetarrörelsens skarpaste agitatorer. Gunnela Björk har skildrat hennes liv i boken ”Kata Dalström – agitatorn som gick sin egen väg.

Mer läsning

Annons