Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rader från Hagen

Annons


Aldrig är man så tankfull som när man i vårkvällen tar en cykeltur genom byn. Ännu vid halvtiotiden dröjer ljuset kvar på västerhimlen och inne i husen tänder inte alla sina lampor; så ljust är det. Och så tyst. Det är bara vinandet från min cykel och måsarna, som pickar runt ute på åkrarna, som hörs. Alla vårens sågklingor har tystnat och bruset från forsen hör man till slut inte, det ingår i tystnaden, som mönstret i en tapet.

Att cykla sent på kvällen är att minnas: den sista cykelturen som man som elvaåring gjorde, i hopp om att något intressant skulle uppenbara sig i småstadsstillheten en försommarkväll, innan det var dags att gå och lägga sig. Men ingen var ute.



När jag kommer tillbaka från cykelturen ser jag vedklyven stå på gården, halvt begraven under ett berg av kluven ved. Tyst sjunker den in i kvällen. Men vedträna av asp lyser underligt kritvita. Genom radion som står på ute på verandabordet hör jag om det fruktansvärda jordskalvet i Kina.

*

På ett par dagar vänjer man sig vid högsommarvärme; så var det under pingsthelgen. Värmen blev det naturliga. Katterna dåsade i ett kanelrossnår. Jag vattnade kaprifol, äppelträd, rosor och kände sandjordens torra strupe – den kan dricka hur mycket som helst. Grillarna kom ut litet varstans och röken från dem ersatte doften av vedrök. Några dagar bara, och kroppen ställer in sig på evig sommar – kanske är det våra afrikanska genuppsättningar som genast svarar när kroppen får återvända till den värme där den hör hemma. Häruppe i norr, i synnerhet på vintern, lever våra kroppar egentligen i exil. Det är därför som var och en som klagar på värmen till slut alltid möts av repliken: Klaga inte på värmen! Den repliken kommer ur den mänskliga artens djupaste brunnar av kollektivt minne.



Men därav också den smärre chock jag fick på måndagmorgonen – inte många plusgrader! Värmen, som nyss var där, plötsligt borta. Hela jag stelnade till. Åldrades liksom. Jag gick ut på farstun för att titta om linnétagetesen – den som jag förodlat och satte ut för ett dygn sedan – överlevt natten. Jo, jag tror det. Jag satte den ju i skydd under den stora sten som för några dagar sedan landade på innergården, hitfraktad från andra änden av byn, borta vid Näbbäcksholen där istiden lämnat efter sig många stenar.



Tre ton väger stenen. Den är orubblig, står nu där som en hörnsten i någon världsbild som omedelbart är självklar!



Jag kände på den; iskall efter natten. Men på kvällen har den istället samlat solvärme. För hundra år sedan var sådana stenar nästan alltid en fiende, särskilt ute på en åker. Nu återvänder de till trädgårdarna som vänner.

*

När jag går en sista sväng för kvällen genom trädgården tänker jag plötsligt på min far. Kanske för att jag, när jag var liten, ofta såg honom komma gående med jordiga händer ur villaträdgårdens dunkel efter att en majkväll ha planterat något. Mamma är lik sin mamma, men pappa är också lik sin pappa: I fyrtioårsåldern fick han liksom jag plötsligt sin trädgårdspassion, säkert oväntad också för honom själv – han var en rastlös natur, hade haft dussintals jobb, varit på sjön i femton år. Så blev han förälskad i körsbärsträd, liljor, paradisäpplen och astrar och förvandlade villatomten i djupaste Sörmland till ett fyrverkeri av blommor. Hur länge det höll i sig minns jag inte. Säkert tröttnade han väl till sist.



Men jag tyckte jag mötte honom här i Hagen, i dunklet. Då önskade jag att han hade fått se den här byn och den här gården innan han gick bort.



Göran Greider

Mer läsning

Annons