Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rader från Hagen

Annons


Livstecken! Dagliljan, en av de största kämparna, kikar upp i det gråbruna intill logväggen. Och mittemot, ett par meter bort: de röda knogarna på rabarbern skymtande i jorden.
Och så gullvivorna förstås. Det räcker med några dagar när solen ligger som en varm tyngd mot marken – strålarna verkar äga tyngd! – så tar växandet chansen.

I det sista ljuset går jag omkring i trädgården och krattar kvistar från björkarna. Men löven, som jag aldrig räfsade bort i höstas, låter jag ligga kvar: ruggar bara grässvålen så att rötterna får luft och ljus.
Vad det är tyst dessa aprilkvällar. Andäktigt. Min egen andhämtning lodar stillheten denna torsdagskväll och på byvägen travar en häst förbi, jag hör det bara, klippeti-klopp, men ser inte hästen där jag står bakom enarna.

Sedan stiger jag in i huset. I en kruka på vardagsrumsbordet: kvistar från äppel- och plommonträden; blad är på väg att slå ut. Men jag är ensam i huset så jag slår på P2, min favoritkanal, på rättså hög volym: Jag vet inte vad det är för stycke, men det är litet kaotiskt, med prövande instrument, ibland helt tyst långa sekunder. Vad är det för musik? Jag lyssnar. Som den allra första våren: Bävan, ensamhet, växande.

*

Morgon. Denna fredag är det småbrukarnas dag över hela världen. Förra året satt jag med i en jury som skulle välja ut den bästa novellen om en bondes liv. En veterinär vann. Många bidrag oroade sig för böndernas framtid. Men då, för bara ett år sedan, var inte det som nu hänt riktigt bekant: De stigande matpriserna i världen! Plötsligt måste många många fler människor räknas som fattiga, när priset på ris, vete eller någon annan basvara stiger snabbt. Kravaller bland fattiga. Ekonomerna tar till det nya ordet ”agflation”, alltså inflation orsakad av agrikulturella skäl. Varför inträffar detta globala drama?

Förklaringarna är många. Kinesers ökar sin köttkonsumtion, tar stora kliv mot vår egen vansinniga nivå på – vad är det? – 90 kilo kött per person och år eller amerikanarnas som ligger på över 100. Då går grödorna till djurfoder. Arealer som kunde utnyttjats till föda går nu alltmer också till etanol, för att vidmakthålla massbilismen. Haven fiskas ut. Och plötsligt är mat lika viktigt som det alltid borde ha varit!

Den andra sidan av de stigande priserna är mer glädjande: Bönder som nu, världen över, kan sträcka på sig och känna att det de gör verkligen är meningsfullt. Så även i Sverige. Den som ser ut över en åker ser ut över världen.

När jag kommer på cykel längs bygatan ser jag det väldiga vita och skriande släpet av måsar efter bondens traktor. Han plöjer i solen. Här ska växa grönsaker, bland annat palsternacka, så framåt sensommaren kan jag bara böja mig över gärsgårn och få en vegetarisk middag. Så här mycket måsar har det inte varit förr, säger han, Tryggve. Längre bort, i ett vitt dammoln, sprider hans son hönsgödsel över fälten. Bländad av solen pratar jag en stund även med honom. Han lever upp nu, när vårbruket börjar. Ser ut över höstvetet som redan skimrar ljusgrönt ner mot älven.

Det enda de oroar sig över är den myckna snön som väntar uppe i fjällen. Brakar den ner här genom Hagforsen i en mäktig vårflod kan åkrarna läggas i blöt.

*

Musiken jag hörde var komponerad av Olivier Messiaens, en fransk kompositör. Stycket heter Turangalila-symfonin. Messiaens inspirerades mer än något annat av – fåglar! För honom var fåglarna de största musikerna. Var det alltså bondmusik eller landsbygdsmusik jag hörde? Både far och son, Tryggve och Per, talade ju om fåglar: från traktorhytten ser de tofsvipor och skrattmåsar och när traktordånet tystnar rusar tystnadens alla ljud emot dem.

Jag rensar ur rabatten med vissnad rosenskära. Solen värmer. Några varma dagar till och även Västerdalarna kliver in i känslan Karlfeldt beskrev i ”Intet är som väntans tider” eller, ännu bättre, Dan Andersson i ”Vårkänning.”

En yrvaken spindel har spänt ett nät mellan de torra stänglarna. Ett livstecken det också, fastän jag måste be honom lämna sitt nät.

GÖRAN GREIDER

Mer läsning

Annons