Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Orienterarens vedermödor

Annons

Skönlitteratur Spring för livet! hette en film av Richard Hobert som kom för några år sedan. Det är också vad som styrt en stor del av Torne Molins liv i 50 år, från tonåren ända upp bortom pensionsåldern. Löpning som livsinnehåll, som vaccinering mot en inre oro och ångest, men också som ett sätt att synas inför omgivning och eftervärld.

Recension
Sluta med din förbannade idrott
av Sverker Tirén
Utgiven av Hyttfors förlag, Avesta

Titeln på kulturjournalisten Sverker Tiréns bok Sluta med din förbannade idrott är ett direktcitat från den uppgivet suckande hustrun Mona när Torne tidigt en morgon ska ge sig iväg till ännu en tävling, H65, Herrar 65-69 år. Ett utbrott som smärtar honom, men ett budskap det aldrig är aktuellt att följa.

Det är inte vilken löpartävling som helst, det handlar om orientering. En sport som lika mycket handlar om intellektuella överväganden som ren löpstyrka. Avgörande för slutresultatet kan vara rätt vägval, följa kartan eller den luriga och smarta eftertanken: kanske är det bättre att ta sig runt bergknallar eller sugande träskmoras.

Därmed har orienteringsporten samtidigt rent symboliska övertoner: vilka vägval gör du i livet. Följer du den upptrampade leden, eller tar du en omväg som leder till framgång, eller trampar du då olyckligtvis ned dig i något dyhål och råkar bryta benet, varvid allt går åt helvete.
Sådana filosofiska förlöpningar finns det tack och lov rätt lite av i Tiréns text, vilket känns skönt. Han litar till läsarens egen skapande fantasi. Desto mer av mycket konkreta skildringar av orienteringens vardag, nedslag i olika stora evenemang som O-ringen och Tiomila, doftrika naturiakttagelser och några smärre, mindre doftrika utflykter i passionens villospår där insikten infinner sig att livskompassen vänts upp och ned. Tilläggas bör kanske att Tirén i alla år själv tävlat för Hellas, förebilden till bokens OK Sparta.

För att få perspektiv på denne Torne, hans liv och person använder Tirén sig av dubbelseende: vartannat kapitel skrivs av fru Mona, som för dagbok parallellt med Tornes egen, som hon läser i hemlighet. Även hon är orienterare, även om hon trappat ned och nu mest är funktionär.
Tillkommer så Tornes tre bröder, även de orienterare, alla pådrivna av den frisksportspropagerande fadern, en lika principfast som hurtfrisk auktoritet som talar varmt för den kalla avrivningens välsignelse.

Med sig i bagaget får sönerna kristendomens synd-och-skuld-medvetande, fadern är präst. Om det är detta som finns i botten för Tornes oupphörliga, melankoliska och ibland ångestladdade ältanden av olika förluster för att inte säga fiaskon under orienterarkarriären är en annan sak; sådant kan nog drabba var och en, utan religiös barlast. Inte minst handlar ju detta om ålder.

När man tycker sig definitivt vara på väg in i målfållan är det lätt gjort att, helt i onödan, börja grunna över om man gjorde rätt vägval den eller den gången...
Jag ska inte gå in på hur det går med Tornes egen målgång. Låt mig hellre säga: det har skrivits skönlitterärt om orientering tidigare. Men ingen har gjort det bättre, med mer närvarokänsla ute i den vilda, obanade skogen och vid kontroller som tenderar att drunkna i djupa natten, liksom i inkännande porträtt av arga (fast inte argsinta) motståndare. Åldrandets trauma får man på köpet.

Gunder Andersson