Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Orsa från gammalt till nytt

Kultur/Orsa
Det är en sliten kliché att en bild säger mer än tusen ord. Men vad skall man säga om 2013 års bok som Orsa bildarkiv nu ger ut? ”När Orsa blomstrade” innehåller inte mycket till text, ett kort förord och sparsamma bildtexter bara, men desto fler fotografier. Det blir berättelser utan ord.

Annons

Fördelen är att fotografierna kommer till sin egen rätt. Ingen text binder tolkning och läsare. De i Orsa bevandrade känner igen miljöer och människor. De får plötsligt sitt eget förflutna tillbaka som upplevelser och minnen.
Andra mindre bekanta med Orsa ser hur bygd och samhälle vuxit och förändrats men känner ändå igen sig i mycket (ungefär så här var det överallt på den tiden) och kan göra jämförelser med egna erfarenheter och hågkomster.
Fotoböcker avläser man med egna ord och efter eget skön.
Mikael Stålberg svarar för bokens utgivning. Orsas bildarkiv är stort och förnämligt skött. ”Framsynta politiker har genom åren insett värdet av att bevara Orsas historia i bild.” Vågar man hoppas att dagens politiker är lika framsynta?

Varje år sedan 2000 har en bok med bilder ur arkivet getts ut. Böckerna är utmärkt nutidshistoria. Fotoböcker har ett särskilt behag genom att de fordrar långsam bläddring och begrundan. Fotografiernas eventuella tekniska brister förstärker äktheten. Ibland kan det storproffsiga snarare bedöva än upplysa.
Orsas bildarkiv rymmer cirka 300 000 negativ. Utan alla de fotografier som Göte Gallon, Dala-Demokraten, och Martin Persson, Mora Tidning, tog under sina årtionden som lokalredaktörer på orten hade boken inte kunnat sammanställas, skriver Mikael Stålberg.
Just det. Lokalredaktörernas betydelse för kommunernas historieskrivning är sorgligt underskattad. De blev kunniga, de visste allt om sitt område, de ställde alltid upp. Lokalredaktörer förtjänar att få kulturpris i de kommuner som de har bevakat.
Tyvärr blir lokalredaktörerna allt färre – i allt mindre utsträckning håller sig folk med dagstidningar – och allt går rimligen ut över närbevakningen i många kommuner och över de dagliga händelser som tillsammans utgör historien.
Det behöver inte sägas att boken är värdefull. Men skall man göra en anmärkning så är den att årtal och personnamn saknas till många fotografier. Förklaringen är väl att uppgifter saknas i arkivet och att uppspårning inte låter sig göras. Det här är ett faktum i många fotoarkiv med inlämnade bilder. Det hindrar förstås inte att bilderna är tidsmarkörer och förändringsspeglingar.

Årets bok visar det stora språnget också i en liten kommun som Orsa. Från 1950 och ett par tre årtionden framåt byggdes hyreshus och startades affärer och företag även i små landsortskommuner.
Bilismen kom, fritiden gav nya jobb och krävde investeringar, de sista byarna elektrifierades, realskolan ersattes med högstadium för alla, textade neonskyltar lyste som konsumtionssamhällets garneringar och tätortens ljus slog mot himlen även i Orsa.
Allt detta ser vi på fotografierna. OK byggde nytt (men stängde häromåret), den första socialvårdsassistenten sitter med stämplar och pärmar på bordet, truckar lastar i fabrikerna, teveapparaten blir en given möbel, gamla hus smulas ner likt tunnbröd, popgrupperna spelar inför extatiska ungdomar, luciatåget paraderar i den nya sim- och sporthallen, det dansas med kramgo hållning på Skeer – och se, ett kulturhus inrättades, ett nytt bibliotek byggdes (och 2012 visade statstiken att i Dalarna lånade Orsaborna flest böcker).

Det är modernt, det framåt, det liv och rörelse. Landsbygden levde. Kommunernas samhällen blomstrade ännu. Så stort var Orsa inte att den sociala kontrollen tydligt försvagades. Men en frigörelse från landsbygdens och småorternas stillastående liv pågick.
”För mig var framtidsmänniskan stadsbo”, skrev Ivar Lo-Johansson. För honom, ja, men inte i politiken och i välståndsutvecklingen. Stockholm höll på att växa ihjäl sig. Det fanns till och med affischer som stockholmarna själva satt upp på järnvägsstationerna: ”Res inte till Stockholm”. Huvudstaden led av svår bostadsbrist och trafikinfarkt.
Regionalpolitiken fick ökade anslag. Statliga verk flyttades ut. Stockholms borgarråd Hjalmar Mehr klagade över att staden ”låg försvarslös som en strandad val.” Storstaden sågs som en dinosaurus, en otidsenlig skräcködla, dömd att gå under.

Därute i periferin låg Orsa med några tusen invånare och gynnades lite grann och förändrades åtskilligt, medan livet pågick och ingen neon störde ljuset från stjänorna.

Bo Degerman

FOTO
När Orsa blomstrade
Mikael Stålberg
Orsa Bildarkiv