Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pelle Erövraren satte fart på svensk arbetarlitteratur

Litteratur/biografi

Martin Andersen Nexø, som bland annat skrev Pelle Erövraren, spelade en stor roll för framväxten av den svenska arbetarlitteraturen. Men hans roll som pionjär förminskades av bland annat Ivar Lo-Johansson. Det framkommer i litteratuforskaren Per-Olof Mattsson mycket gedigna biografi över Martin Andersen Nexø.

Vem läser Martin Andersen Nexø i dag? Inte särskilt många. Det finns något sorgligt över detta. Nya generationer, inklusive undertecknad, känner framför allt till filmatiseringen av "Pelle Erövrare" som regisserades av Bille August. Manuset skrevs bland annat av Per Olov Enquist. Filmen kom 1987 och tog "bara" upp den första delen av romanen som utspelar sig på Bornolm. Den blev hyllad av både kritiken och publiken, tilldelades en Oscar för bästa utländska film.

Men ingen verkade bry sig i det faktum att romanen var stympad i filmversionen. Vad som försvann var skildringen av Pelle som socialist och hur den danska arbetarrörelsen växte fram. I andra sammanhang skulle detta beskrivas som en form av censur men icke i detta sammanhang. Nu får vi fortsätta leva med stympningen av romanen eftersom nutida musikaler och andra scenuppsättningar har Bille Augusts film som historisk förlaga. Det är både falskt och historielöst.

"En förebild av särskilt stor betydelse i Norden och Europa var dansken Martin Andersen Nexø. Han skildrade ofta danska och invandrade svenska lantarbetare och stenarbetare och skapade de första betydande romanerna i Skandinavien med människor ur arbetarklassen som huvudpersoner".

Nå, vi som ännu försöker uppmärksamma arbetarlitteraturen på olika sätt kan glädja oss åt Per-Olof Mattssons mycket läsvärda biografi om den danske författaren Martin Andersen Nexø (1869–1954). Det borde egentligen inte råda några tveksamheter gällande hans viktiga roll som pionjär för den svenska arbetarlitteraturen. I Lars Furulands och Johan Svedjedals praktverk "Svensk arbetarlitteratur" (utgiven 2006) hittar man följande formulering redan i det första kapitlet. "En förebild av särskilt stor betydelse i Norden och Europa var dansken Martin Andersen Nexø. Han skildrade ofta danska och invandrade svenska lantarbetare och stenarbetare och skapade de första betydande romanerna i Skandinavien med människor ur arbetarklassen som huvudpersoner".

Martin Andersen Nexø brukar omnämnas tillsammans med andra internationella starka författarskap som Émile Zola, Jack London, Upton Sinclair och Maxim Gorkij. Deras romaner banade väg för en ny form av modern och realistisk prosatradition. Den kom att inspirera på olika sätt den svenska arbetarlitteraturen.

Han föddes 26 juni 1869 i ett av de fattigaste områdena i Christianshavn som nummer fyra av elva syskon. Fadern var stenhuggare och Martin börjad arbeta redan som liten pojke. Som vuxen arbetade Martin Andersen Nexø bland annat som murare. Han utbildade sig på folkhögskola och tog också en lärarexamen.

Ändå spelar Nexøs författarskap en mycket blygsam roll i flera olika studier som skrivits om svensk arbetarlitteratur under nittonhundratalet. Det menar litteraturforskaren Per-Olof Mattsson. Författaren föddes 26 juni 1869 i ett av de fattigaste områdena i Christianshavn som nummer fyra av elva syskon. Fadern var stenhuggare och Martin började arbeta redan som liten pojke. Som vuxen jobbade Martin Andersen Nexø bland annat som murare. Han utbildade sig på folkhögskola och tog också en lärarexamen.

Enligt Mattsson var det framför allt författaren Ivar Lo-Johansson som inte ville kännas vid det stora inflytandet från Martin Andersen Nexø. Ivar Lo-Johansson menade att romanerna aldrig fick något större gensvar bland den breda svenska publiken. Mattsson menar att det var ett sätt för Ivar Lo att hantera det rakt motsatta. Att han inte ville erkänna offentligt hur viktig Martin Andersen Nexø varit för hans eget författarskap, det skulle förminska hans eget livsverk.

Den unga svenska socialdemokratin spelade en avgörande roll för att han över huvud taget skulle bli läst i Sverige. Romanen "Pelle Erövraren" lanserades i tidningen Socialdemokraten 1911, redaktör för tidningen var Hjalmar Branting.

Det fanns också ett intresse att värna uppfattningen om att den svenska arbetarlitteraturen skulle ses som ett unikt bidrag till världslitteraturen. Må så vara. Biografin tar upp hans viktigaste litterära verk som bland annat är "Pelle Erövraren" och "Ditte Människobarn". Den unga svenska socialdemokratin spelade en avgörande roll för att han över huvud taget skulle bli läst i Sverige. Romanen "Pelle Erövraren" lanserades i tidningen Socialdemokraten 1911, redaktör för tidningen var Hjalmar Branting.

Han presenterades framför allt som en proletärförfattare för den svenska läsekretsen. Det var med romanen "Pelle Erövrare" som Martin Andersen Nexø slutligen hittade sin litterära hemvist som prosaförfattare. Han skulle bli sin samhällsklass trogen trots den egna klassresan. Författaren etablerade sedan en mångårig relation till socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö och dess bokförlag Framtiden. "Pelle Erövraren" kom ut på svenska 1921. Det var först i slutet av 1930-talet som Bonniers tog över utgivningen av hans böcker. Under andra världskriget låg förlaget lågt. Martin Andersen Nexøs politiska ställningstagande satte hinder i vägen. Han hade gett sitt stöd till pakten mellan Adolf Hitler och Josef Stalin. Först efter krigsslutet kom en ny upplaga av "Pelle Erövrare".

I boken hittar jag även lokal anknytning i form av författaren, översättaren och filosofen Alf Ahlberg som också var rektor på Brunnsviks folkhögskola och Bo Degerman, då chefredaktör för denna tidning.

Nå, biografin tar upp många andra spörsmål som hans politiska resa från allmän vänstersocialist till kommunist och stalinist. Det gjordes tidigt stor åtskillnad på å ena sidan författaren, å andra sidan hans politiska ståndpunkter när litteraturkritiken skulle skrivas. Att Martin Andersen Nexø aldrig fick Nobelpriset i litteratur berodde sannolikt på hans stöd till forna Sovjetunionen.

I boken hittar jag även lokal anknytning i form av författaren, översättaren och filosofen Alf Ahlberg som också var rektor på Brunnsviks folkhögskola och Bo Degerman, då chefredaktör för denna tidning.

Alf Ahlberg sympatiserade med arbetarrörelsen och socialdemokratin. Han var framför allt humanist och satte människovärdet först. Alf Ahlberg gick till storms mot såväl kommunismen, fascismen och nazismen.När Nexø på 1930-talet hade kritiserat den socialdemokratiska ungdomsrörelsen för att vara på väg mot en håglös borgerlighet, gick han till angrepp i en artikel. Ahlberg underströk först att Nexø var värdig ett Nobelpris i sin gärning som författare. Men när det kom till politiken ansåg Ahlberg att Nexø blott och bart var en narr.

Bo Degerman skrev kritiskt när nya upplagor nådde bokhandelsdiskarna i början på 1980-talet. Han tyckte att både Gorkij och Nexø "låter den marxistiska synen ta överhanden över den konstnärliga gestaltningen". Degerman ansåg dock att "Ditte människobarn" ändå var ett av "litteraturens förnämsta kvinnoporträtt".

Mattsson beskriver Moa som en "lojal lärjunge". Hon försvarade hans författarskap, hans roll i offentligheten men även hans politiska ståndpunkter.

Mattssons utmärkta biografi understryker Martin Andersen Nexøs betydelse för Moa Martinsson och andra svenska författare i samma litteraturtradition. Hon var djupt påverkad av både "Pelle Erövraren" och "Ditte människobarn". Moa Martinsson fick personlig kontakt med Martin Andersen Nexø via en brevväxling. Mattsson beskriver Moa som en "lojal lärjunge". Hon försvarade hans författarskap, hans roll i offentligheten men även hans politiska ståndpunkter. Moa Martinsson var också en av dem som offentligt uttalade att den danske författaren var värd ett Nobelpris. Martin Andersen Nexø var i sin tur mycket positivt inställd till Moa Martinssons debutroman "Kvinnor och äppelträd". Han tyckte att det var något av det "fullödigaste" som han läst av den då unga svenska litteraturen.

Eyvind Johnsons tveeggade relation med den danska författaren belyses också tydligt. De hamnade på kollisionskurs i politiken i slutet på 1930-talet i samband med andra världskrigets utbrott och pakten Stallin-Hitler samt Vinterkriget i Finland. De hamnade på helt olika linjer av stridslinjerna.

Det ligger ett mycket omfattande och gediget arbete bakom denna biografi. Per-Olof Mattsson har bland annat haft tillgång till brev och annat källhistoriskt viktigt material. Dispositionen är tydlig. Det är lätt att hitta till de många olika avsnitten. Boken innehåller såväl käll- och litteraturförteckning samt personregister. Författaren argumenterar trovärdigt för sin sak. Huvudtesen är att det inte ska finnas någon konflikt i att utländska författare starkt påverkade den svenska arbetarlitteraturen. Det ger en mer rättvisande bild av denna breda fåra av episkt berättande som har ett tydligt klassperspektiv.

Recensionsfakta:

Martin Andersen Nexø – den nordiska arbetarlitteraturens pionjär av Per-Olof Mattsson.

Utgiven av Ellerströms förlag