Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per Lindvalls krönika: Finansiell demens i Gagnef och andra kommuner!

Annons

Gagnefs kommuns beslut att låta ett privat företag bygga och äga det nya centraliserade demensboendet är ett av många exempel på en sjukdom som sprider sig bland kommuner och regioner. Det handlar om finansiell demens med finansiell inkontinens som biverkning. Vill man hitta något riktigt hett på börsen i dag så är det bolag som har investerat i så kallade ”samhällsfastigheter”. Den nya virtuosen i dessa sammanhang är den gamle sossepolitikern Ilja Batljan och hans bolag SamhälssByggnadsBolaget (SBB), som nyligen lade ett bud på kollegan Hemfosa.

Gagnefs kommuns beslut att låta ett privat företag bygga och äga det nya centraliserade demensboendet är ett av många exempel på en sjukdom som sprider sig bland kommuner och regioner. Det handlar om finansiell demens med finansiell inkontinens som biverkning.

Men det är många som är kallade till detta segment. Stockholmspolitikens gamla ”dynamiska duo” Mats Hulth (s) och Ulf Adelsohn (m) med har mycket liten insats byggt upp vad vilken moderat som helst skulle kalla ”en rejäl privatförmögenhet” genom sitt ägar- och styrelseengagemang i bolaget Offentliga Hus. Investeringsområdet har blivit så stort så att den amerikanska börsindexleverantören MSCI har skapat ett eget index för svenska samhällsfastigheter. Och detta index har gått bäst av alla fastigheter. Och den som följer börsen vet att fastigheter och fastighetsaktier har slagit allt. Att allt detta beror på externa faktorer som ingen enskild aktör kan påverka – den låga räntan. Det som gör samhällsfastigheter till en så fantastisk investering är att den har stabila och långsiktiga kassaflöden, kommuner och regioner som tecknar långa hyreskontrakt har ju den egenheten att de inte kan gå i konkurs. De backas ju i slutändan upp av staten.

De nya privata storfräsarna SBB, Hemfosa, Offentliga hus med flera lyckas uppenbarligen väl med sin retorik övertyga kommunerna att de kan ”frigöra” pengar till allehanda satsningar genom att sälja sina fastigheter och sedan hyra tillbaka dem . Till och med till Gagnef, som man trodde skulle kunna ha en nedärvd förmåga att hålla hårt i slantarna. Detta med frigörande av pengar är naturligtvis ekonomiskt humbug. Att hyra tillbaka en fastighet som man tidigare ägde blir definitionsmässigt dyrare än att äga själv. För det första så finansierar sig kommuner, även Gagnef, mycket billigare än vad dessa börsdrakar gör, som både lånar dyrare och har ett rejält avkastningskrav på sitt egna kapital.

Detta med frigörande av pengar är naturligtvis ekonomiskt humbug. Att hyra tillbaka en fastighet som man tidigare ägde blir definitionsmässigt dyrare än att äga själv. För det första så finansierar sig kommuner, även Gagnef, mycket billigare än vad dessa börsdrakar gör, som både lånar dyrare och har ett rejält avkastningskrav på sitt egna kapital.

För det andra så vill de nya värdarna naturligtvis baka in en kompensation för den risk som finns att kommunen ska dra sig ur engagemanget efter hyrestidens slut i hyran. Det vill säga demens och inkontinens i ett. Det finns heller inget som säger att en skola eller ett vårdhem förvaltas bättre av en privat ägare än en kommun. Dessa kräver ju lokal förvaltning, och kommunen är väl så bra skickad att veta vilka som kan detta som några storfräsare i Stockholm.

Det som spökar för kommunerna är det trassel som rikspolitikerna, inte minst Göran Persson, ställt till det med det så kallade statsfinansiella ramverket, där kommuner ska ha balans i sin ekonomi. Det vill säga utbetalningar och inbetalningar ska matcha och helst ska man ha ett överskott, ”samla i ladorna”. Detta är naturligtvis hål i huvudet. Att kommuner, regioner och stat tar in mer pengar än de gör av med är inget annat än en broms för ekonomin, vilken endast ska tas till när inflationen drar iväg och ekonomin hotas av överhettning. Annars ALDRIG.

Och dessa balanskrav leder till en massa stolleaffärer. Kopparstaden i Faluns försäljning av en större portfölj fastigheter, främst i Bojesenburg, är ett typexempel. Köpare var Ilja Batljans SBB. Kommunen och dess bolag säljer av tillgångar med stabila kassaflöden för att ”frigöra” kapital för att kunna satsa på nyproduktion. Det finns ingen ekonomisk sans i detta. Det hade naturligtvis varit bättre att behålla de gamla lågbelånade fastigheterna med sina stabila kassaflöden för att backa upp den högre risken i nyproduktionen.

En bekant Falubo, med mycket goda räknekunskaper, och som sitter i samma styrelse som Ilja Batljan gratulerade denne åt denna affär, samtidigt som han beklagade den sorgliga ekonomiska kompetensen hos beslutsfattarna i Falun. Det är bara att hålla med.

Per Lindvall