Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per Lindvalls krönika: Omgiven av skogsidioter! Om ett skogsbruk som inte är hållbart och därför heller inte lönsamt.

Annons

Skogsägarrörelsens sorgliga inställning till så kallade nyckelbiotoper och skyddsvärd skog är ett skott i foten på oss skogsägare. Det gör ont redan nu och smärtan kommer att bli värre både i hjärtat och i plånboken. På pass Leksandsrå 1 på Floda Östra jaktvårdsområde får man en bra men sorglig utblick över det moderna svenska skogslandskapet. Ner mot Flosjön runt en stuga finns de sista resterna av äldre skog. Mot söder ligger några relativt unga ”föryngringsytor”. De rök efter omarronderingen. Det var mestadels sumpig skog med gammal gran. Det hade sannolikt kunnat klassas som nyckelbiotoper. Jag vet för det var två av mina gamla inägor som rök.

Ner mot Flosjön runt en stuga finns de sista resterna av äldre skog. Mot söder ligger några relativt unga ”föryngringsytor”. De rök efter omarronderingen. Det var mestadels sumpig skog med gammal gran. Det hade sannolikt kunnat klassas som nyckelbiotoper. Jag vet för det var två av mina gamla inägor som rök.

Där jag sitter är ett alldeles nytt hygge, där rök prästen Ödmans gamla tallar. I övrigt fylls blickfånget med gallringskogar i yngre medelåldern. De utgör uppskattningsvis 80 procent av det sjok på drygt 1000 hektar produktiv skog som går från sjön upp mot Floberget och Gnusen. Det är mest ensartade tallbestånd. Där finns någon remsa med mera björk, där någon tidigare skogsägare struntat i återbeskogningsreglerna och låtit gud eller ”Björkman”, som vi säger i Floda, sköta återbeskogningen.

Bortsett från de stora myrarna så är resten röjningsskogar och föryngringsytor. Den gamla skogen, äldre än 70 år, utgör knappast mer än 5 procent. Mycket av detta är synder av 70- och 80-talens skogsbruk, men även mera sentida. Den omarrondering som genomfördes och blev klar 2014, det vill säga en tid då produktions- och miljömål skulle väga lika tungt, är en sådan. Skiften med gammal skog, som mindre inägor och sådana som varit ”inlåsta” av handlingsförlamande ägosplittring, blev med omarronderingen ”frigjorda” för avverkning. Två områden, på runt 20 hektar blev avsatta till naturreservat.

Och i och med att denna förrättning var en ganska dyr historia för de involverade så fick man hugga den skog som gick för att finansiera detta. Jag vet, jag gjorde det själv. (Det finns mycket att säga om det här med omarrondering, får ta det i en egen krönika.)

Fler hyggen har emellertid inneburit mera mat till älgarna. Vi har ganska gott om dem numera. På grannpasset smäller det redan runt klockan 8 på måndagsmorgonen. Tre älgar faller, två kalvar och en kviga. ”Massakern vid Sten 2”, som det kom att heta när skytten tilldelades priset för årets ”Taliban” av jaktlagets konstförening. Det som är mest sorgligt är att Floda Östra Jaktvårdsområde inte är något undantag utan en del i en generellt giltig bild över det svenska skogslandskapet. Det är helt anpassat efter en skogsindustri som varit och är helt inriktad på volym och där tidigare även myndigheter, som gamla Skogsvårdsstyrelsen helt har dansat efter deras pipa.

Men det är högst tveksamt om framtiden för den svenska skogen och skogsindustrin stavas volym. Trots en mycket svag krona så är lönsamheten, efter många magra år si sådär. Tryckpapperet är på väg ut bakdörren och det är mer än en tidsfråga innan nästa maskin i Kvarnsveden läggs ner. Sågverken, som är helt avgörande för skogsnettot och därmed värdet på skogen, har heller inga solskensdagar. Och det hänger ganska tunga moln på konjunkturhorisonten. Inte ens kartongindustrin, som ständigt beskrivits som den framtida ”miljövinnaren” har några festdagar, trots kronan. (Titta på Billerud Korsnäs kassaflöde.) Biobränslepriserna speglar fjärrvärmeverkens lönsamhetsproblem. Och visst växer det bra i den stående gallringsskogen, men det råder stor osäkerhet om både den framtida betalningsviljan och betalningsförmågan för dessa volymer.

Till det kommer en ständigt stigande klimatrisk, stormar, bränder, insekter och svampangrepp, för dessa monokulturer. Man kan ju göra som Bergvik och Stora Enso och hugga ner 65 åriga tallbestånd, men det är ingen högre kvalitet på det virket. Då konkurrerar vi med sydliga plantageskogar och då är den svenska skogen körd, lönsamhetsmässigt.

Men det viktigaste är att de framtida köparna kanske inte vill ha vårt svenska virke. Varför? Jo vi bedriver inte ett uthålligt skogsbruk. Då handlar det bland annat om dessa för skogsägarrörelsen så förhatliga nyckelbiotoper. För det gäller det allt mer ödesmättade ordet biodiversitet, biologisk mångfald. Köpstarka kunder till skogsindustrin vill att dess leverantörer, som lägst, följer FNs konvention om biodiversitet.

Men det viktigaste är att de framtida köparna kanske inte vill ha vårt svenska virke. Varför? Jo vi bedriver inte ett uthålligt skogsbruk. Då handlar det bland annat om dessa för skogsägarrörelsen så förhatliga nyckelbiotoper. För det gäller det allt mer ödesmättade ordet biodiversitet, biologisk mångfald. Köpstarka kunder till skogsindustrin vill att dess leverantörer, som lägst, följer FNs konvention om biodiversitet som har som målsättning att skyddade områden ska uppgå till 17 procent av landytan till 2020.

Men att som skogsindustrin och tydligen även skogsägarrörelsen räkna in myrar och impediment i skyddade områden är en lätt synad bluff. Det handlar om hur vi bevarar och sköter den produktiva skogsarealen, där endast drygt 3 procent är skyddat idag. Det är det vi idioter till skogsägare måste inse.

Per Lindvall