Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pernilla Wåhlin Norén om Borlänges arkitektur: "Det går inte lyfta ut enskilda fasader som om de vore oljemålningar"

En byggstorm har blåst upp debatten om de själlösa lådorna och de fula husen. En oro hänger i luften.

Ett nytt miljonprogram utlovas, och man tittar sig ängsligt omkring, tänker, att det var bättre förr. Förr i tiden var allt fint.

Arkitektur är ingen fri konstform. Den förhåller sig alltid till något. Det går inte att lyfta ut enskilda fasader ur en stad, som om de vore oljemålningar. Precis som människor har relationer mellan varandra, har husen det. Därför vill jag tala om vikten av att städer ska få se olika ut. Städer ser olika ut för att de är olika. Borlänge, till exempel, är en stadstyp som inte följer renässansstadens regler. Den har ingen radialplan. Vi kanske inte ska säga att det är dåligt, utan istället fundera över varför.

LÄS MER: Borlänge utsedd till fulaste stad: "Meningslöst att bli tvåa"

Borlänge kommun är en arbetarkommun. Folkrörelserna är många. Att staden ligger där den ligger beror på älven. Flera faktorer har därefter lagt grunden: sågen, järnverket och stationssamhället. Bruket var en förutsättning för köpingen, det komplementsamhälle och den fria marknadskraften som bildades utanför tidens brukssamhällen.

Borlänge har på kort tid gått från by till stationssamhälle, vidare till municipalsamhälle, vidare till köping och sedan stad. Borlänge by är en gammal by, men övergången från obebyggd utmark till stad har gått fort sedan bruket och köpingen blev till i slutet på 1800-talet. Det var strax därefter som modern stadsplanering kom till Sverige och den kom med en konstnärlig vision. Camillo Sitte, en stadsromantiker och individualist, blev förgrundsfiguren i sammanhanget. Sittes lärjungar ritade dramatiska scenerier med perspektiv och siktlinjer, men de lade så småningom ner, för någon ”starkitekt” blev man inte av stadsplaneringen, som byggde på kollektiva beslut. Så när det infördes en ny stadsplanelag 1907 och den innehöll en systematisering av planverksamheten, vilket möjliggjorde en planering av konstnärlig detaljering i stadsbyggnaden, så hamnade Sittes tradition i en ny fas.

Och när Domnarvet (den del av Borlänge där bruket ligger) 1926 hade bildat municipalsamhälle med sina 14 000 invånare, ställdes formella krav på planläggning. 1944 gjordes en generalplan för Borlänge köping och Domnarvet tillsammans med Borlänge stad för att samordna och ge överblick. Generalplansförslaget består av en utbyggnadsprincip där man skulle kunna låta det avslutade kvarteret fortsätta med nya kvarter i ett öppet system. Bebyggelsen vid bruket, handelsköpingen och bondebygden skulle grupperas i ett antal fristående, regelbundna grupperingar med egna små stadsdelscentrum. Principen hade vuxit ur den redan spridda bebyggelsen.

Borlänge har på så sätt blivit en geografiskt originell stadstyp. Ett handelssamhälle knutet till industriort, beläget i jordbruksbygd

Han som ritade generalplanen, Gustaf Linden, kallade systemet för drabantsystem och man kan jämföra det med trädgårdsstadens enheter, som små satellitstäder/stadsdelar. De skulle skiljas åt av obebyggda delar med jordbruksmark och trafikleder. Var stadsdel för sig ordnades symmetriskt och parametrar som höjd och täthet gav karaktärer åt varje del. Drabanterna fanns i olika variationer, men enheterna hade en samling av centrala torg och stråk som kantades av hus för butiker och bostäder. På det sättet skulle man ordna platser och liksom sortera upp omgivande, glesare och mindre tydligt formade bebyggelser. Varje enhet som en traditionell småstad stiliserad i ett axialt och rätvinkligt mönster som från centrum öppnar sig mot landskapet. Var för sig verkar stadsdelarna färdiga medan utbyggnadsmöjligheten tillåter ett ständigt växande i nya drabanter, nya grannskapsenheter. Den här planen blev inte exakt så här till sist, men arbetarområdena är strikt ordnade efter rätvinkligt gatumönster.

LÄS ÄVEN: Gustaf Norén om omröstningen: "En uppenbar fascistisk företeelse – vad är skönhet?"

Ett flertal byar i ett jordbruksområde blev Borlänge. Byarna förenades, men mönstret från bondgårdarna finns kvar i stadsplanen. De ordnade arbetarstadsdelarna kontrasterar mot de mer organiskt framvuxna, köpingen och byn. Borlänge har på så sätt blivit en geografiskt originell stadstyp. Ett handelssamhälle knutet till industriort, beläget i jordbruksbygd. Bruket, handelsköpingen och bondebygden. Formen är fortfarande karaktäristisk. Staden breder ut sig. Den sprawlar. Åtminstone gjorde den det innan det ordet fanns.

Härtill kommer bruksatmosfären. Borlänge köping uppkom som komplement till bruket, i form av service- och handelsort. Stadens olika delar har olika karaktär. Laddningen som skapades i mötet med patriarkal ordning och liberal yvighet finns kanske inte kvar, vad vet jag, men mycket av Borlänges personlighet ligger i att en stor del av samhället bestod av ett järnbruk. En stad måste få se ut på olika sätt. Arkitekturen ska tolka sin samtid.

Arkitektur är inte en fristående konstart. Den beror på konkreta fakta, så som funktioner och sammanhang, materialitet och historia

Som arkitekt är det lätt att peka på skillnaden mellan bra och dålig arkitektur, vad ljus och skugga, massa och tomrum, materialitet och rörelse har för betydelse. Som uppvuxen i Borlänge är det lätt att peka på att Borlänge väcker känslor, berör, skapar. Konst, musik och inte minst föreningsliv. Jag vet inte var den kraften kommer ifrån, men den finns i livet mellan husen. I relationen mellan människa och byggd miljö. För medan den oroliga rösten pratar om själlösa lådor, stannar deras samtal i fasaden och på ytan, medan det händer saker i husen. Det är som att bedöma näsans utseende och inte hur bra den är på det den ska, att vara en luftväg och förmedla dofter. Det blir ett samtal om smak, och inte om arkitektur. Smak ändras snabbt och arkitekturen är starkare. Arkitektur är inte en fristående konstart. Den beror på konkreta fakta, så som funktioner och sammanhang, materialitet och historia. Estetik är en del, vad arkitekturen gör är större.

LÄS ÄVEN: Därför ser Borlänge ut som det gör: "Man ville ha funktionella byggnader"

När funktionalismens arkitekter 1931 formulerade sig i debattboken ”acceptera” var det för att argumentera för den ”nya tidens” formspråk och livsåskådning. Nästan nittio år senare läser jag ur den Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den. Jag funderar över om det var så enkelt. Det är inte alla gånger vi kan styra, och det måste vi acceptera. Men vi måste beakta historien. Vi måste beakta framtiden. Och ordet tolerera blir relevant. Vi måste tolerera olikheter. Vi måste vara toleranta inför varandras olikheter. Rädslan inför varandras olikheter skapar enbart fördomar.

Din bild av en vacker stad är kanske en illusion. Den perfekta människan och den perfekta staden är det definitivt. Rätten till staden, och bilden av den är allas. Storstadsnormen är kanske skapad av illusionen att den centraliserade staden är det enda sättet att bygga en stad på. Vi måste tolerera att alla inte ser likadana ut.

När en arbetarkommun blir bedömd utifrån är risken att lösningen blir plastikoperation, med dåligt självförtroende och mindervärdeskomplex som följd

Hur kan vi samtala om arkitektur utan att värdera? Hur kan vi tala om ett samhälle utan att värdera? Utan att mäta näsor och utnämna den vackra, och den fula. Jag tycker inte att den utpekat fule ska besvara med att förklara att hen visst är fin, det skulle vara att bekräfta det objektifierande synsättet. Det som kan problematiseras är istället synsättet. Det värderande ”fint och fult” är tidstypiskt och har visat sig kunna göra även städer till en handelsvara. Därför ska vi inte plastikoperera städer efter rådande skönhetsideal. Den riktiga uppgiften är alltså inte att tycka till om en stad är ful eller fin.

LÄS MER: Paprikan – en klassiker i centrum: "Alla generationer leker i den"

Den riktiga och viktiga uppgiften är hur vi kan upprätta ett samtal om arkitektur utan att prata om smak. Vi skulle kunna prata om något konkret, som rationella byggmetoder eller vinstdrivande projekt till exempel. För det man egentligen vill ha, när man säger att man vill ha är renässansfasader, det är bra material, hög takhöjd, fina ljusinsläpp och ett omsorgsfullt arbete. Det är avsaknaden av ett genomtänkt arbete och inte avsaknaden av sadeltak som skapar själlösa lådor.

När en arbetarkommun blir bedömd utifrån är risken att lösningen blir plastikoperation, med dåligt självförtroende och mindervärdeskomplex som följd. Om vi bara kunde tolerera olikheter, kunde låta bli att säga till varandra vilka som är fina och fula, så kanske vi kunde börja prata om vad som verkligen gör en dålig arkitektur, så som kortsiktiga projekt. Eller varför inte, fasader som låtsas vara något de inte är.

Pernilla Wåhlin NorénArkitekt

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips