Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Plus och minus det politiska året 2013

Annons

- 2013 var året då miljö- och klimatfrågorna nästan helt suddades ut från den politiska agendan. Trots en tropisk orkan över Filippinerna, trots enorma bränder i Australien och trots att FN:s klimatpanel levererade ännu en alarmerande rapport är det bara att konstatera att miljöfrågorna är utraderade från den politiska offentligheten.

Det är skamligt, det är pinsamt och inte bara det: 2013 var ett år som kan ha berövat framtida generationer mycket hopp.
Mitt intryck är att knappt ens Miljöpartiet längre vill diskutera miljöfrågor, i vart fall inte på något systemkritiskt sätt, samtidigt som de två stora partierna – (M) och (S) – förefaller lättade över att sådant inte längre tillåts störa den politiska diskussionen.
Nu är det tillväxt och åter tillväxt som gäller, kosta vad det kosta vill och det präglar hela västvärlden, liksom de länder i den nyss fattiga världen som nu växer snabbt.

+ Världen fick en ny påve och han kallade sig Franciskus, efter den helige Franciskus, ett av mina favorithelgon. Förväntningarna på den nya påven från Argentina var låga men han har flera gånger överraskat sedan han tillträdde. Han har talat om de fattiga på ett skarpare och mer solidariskt sätt än tidigare och han har inte den hårda tonen mot homosexuella som alltid varit norm i katolska kyrkan. En ny progressiv ton förmärks från Vatikanen. Och det bidrar till att skapa en ny dager över världen, med dess dryga miljard katoliker.

- Högerextremismen blev mer och mer ett fenomen som vi tenderar att betrakta som normalt. I Norge äntrade Fremskrittspartiet regeringen och de nordiska partierna på den extrema högerkanten har flyttat fram sina positioner: ett starkt bälte går från Sannfinländarna i Finland, Danskt Folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna i Sverige och Fremskrittspartiet i Norge.
Värst är kanske att högerextremismens agenda har stärkts. Det är mer debatt om invandring, flyktingar, segregation, integration än om åtgärder mot arbetslösheten eller för en bättre välfärd.

+ Alliansen drev igenom ett femte jobbskatteavdrag (med SD:s stöd) och det kan verka konstigt att jag sätter ett plustecken på den skattesänkningen. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag tror att detta femte jobbskatteavdrag faktiskt kan ha avgjort valet i Sverige.
Långt in i de borgerliga väljarleden kände många under hösten 2013 att nu räcker det med skattesänkningar – nu borde det vara satsningar på välfärden, inte minst skolan, som gäller. Det är viktigare än ökad privat köpkraft.

- 2013 blev kanske det år då det historiska fenomen som kallas för socialdemokratiska svekdebatter upphörde. Stefan Löfven imponerar visserligen genom sin lugna personlighet och sin ambition att återge (S) den trovärdighet som för bara några år sedan var bortblåst. Men det har skett till priset av att partiet inte längre har några visioner överhuvudtaget.
Socialdemokraterna vågar inte ens knysta om nödvändiga skattehöjningar eller avskaffande av marknadsprincipen inom välfärden. Partiet lovar intet – och kommer inte att göra många besvikna heller. Men därmed minskar konflikterna mellan blocken och den idépolititiken falnar: I längden förlorar arbetarrörelsen på det.

+ Edward Snowdens visselblåsning, när han fläkte upp det amerikanska övervakningssystemet för världen, har redan fått och kommer att få konsekvenser av nästan episka dimensioner. Hans avslöjanden lägger grunden för en växande anti-auktoritär rörelse.

- I den ekonomiska politiken cementerades det som jag brukar kalla det nya räntesamhället: allt fokus på Riksbanken, inget på Finansdepartementet. Men räntepolitik kan aldrig häva massarbetslösheten, det kan bara verklig stimulanspolitik göra. Fixeringen vid räntan privatiserar folks medvetanden. På europeisk nivå är det fortfarande åtstramningar som gäller och därför ligger arbetslösheten nu på katastrofala nivåer.

+ Manifestationerna mot rasism veckan före jul, i en rad olika städer i Sverige, med höjdpunkten i söderförorten Kärrtorp, hörde till de få verkligt minnesvärda sakerna i svensk politik detta år. Dessa manifestationer rymmer i bästa fall också fröet till något bredare: ett slags kollektivt uppvaknande – som går längre en enbart den nödvändiga antirasismen – ur den individualistiska slummern som så länge kännetecknat Sverige.
Sammanfattning: 2013 var på det hela taget ett förlorat år ur arbetarrörelsens, vänsterns och miljörörelsens perspektiv. Men jag såg plakaten med Mandelas porträtt på den jättelika manifestationen i Kärrtorp och jag tänkte: Han går med oss.

Nu rullar 2014 in över oss med två viktiga val, till EU-parlamentet i försommar och till riksdagen i höst. Jag tror att det viktiga under det år som kommer inte är vad partledarna säger om varandra, utan vad vi säger till varandra:
Dröm om förändringar! Tala om solidaritet, om satsningar på klimat, jobb, välfärd! Utgå från att var och en av oss är mer avancerade än det samhälle vi lever i!
Sörj inte, organisera!

Göran Greider
goran.greider@daladem.se