Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättsrötan

Annons

Att kalla fallet Thomas Quick en rättsskandal är en underdrift. Det är en rättsröta utan dess like.

I korthet handlar det om en psykiskt sjuk, kriminellt belastad och ganska ensam man som inför sina läkare börjar tala om ett medialt uppmärksammade mord. Något som leder till att mannen får den uppmärksamhet han så länge trängtat efter.

Mannen blir hög på uppmärksamheten, och erkänner mord efter mord. Detta samtidigt som han matas med narkotiska preparat av läkarna på den psykiatriska kliniken han vårdas på. Läkarna, åklagaren, förundersökningsledaren och mannen föder varandra i en ohälsosam symbios. Läkarna, åklagaren och förundersökningsledaren ser sig som lyckade i sitt uppdrag då de får mannen att erkänna mord efter mord, de åtnjuter samtidigt stor uppmärksamhet för sitt arbete, något som antagligen sporrar dem allt mer. Mannen som blir tung medicinmissbrukare gör vad han kan för att få sin dos. Han vill inte heller svika de läkare som tror på hans berättelser.

Så kommer det sig att denna man erkänner ett 30-tal mord, och döms för åtta.

I alla dessa utredningar saknas teknisk bevisning och direkta vittnesmål. Alla fällande domar bygger på mannens egna, ofta mycket besynnerliga, berättelser. Det här borde – i ett fungerande rättsväsende – fått domstolarna att börja fundera. Men då åklagaren rensat bort allt ovidkommande från utredningarna ser mannens skuld mer självklar ut.

Efter flera års tystnad träffar mannen en journalist och berättar sin hemlighet för honom: han är oskyldig till alla de mord han erkänt. Alla erkännanden gjordes för att få uppmärksamhet och droger. Så börjar en lång resningsprocess. Under fyra års tid har domarna mot Thomas Quick/Sture Bergwall granskats på nytt. Det visade sig att domarna inte höll för en närmare granskning. Den sista friande domen kom på onsdagen.

Hur kunde detta hända? Hur kunde en mytoman förblinda en hel rättsapparat? Hur gör vi för att det inte ska inträffa igen? Det är frågor vi måste få svar på. Det talas nu om att tillsätta en offentlig utredning för att få dessa svar. Det är självklart att så bör ske.

Men. Det absolut sorgligaste, och viktigaste, i denna rättsröta är att de anhöriga till de mordoffer som Thomas Quick dömts för att ha mördat står utan svar. De har fått leva med åratal av farsartad rättsprocess. Utan att komma närmare svaret om vad som egentligen hände deras anhöriga.

Hur ska vi någonsin kunna kompensera det?

Anna Norling