Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rebell, radikal och kvinna

Den tredje februari 1886 hade Alfhild Agrells pjäs Ensam premiär på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Det var ett skådespel i tre akter och med sju skådespelare. Hon var författaren på modet och det spelades fler pjäser på Dramaten av Alfhild Agrell än av August Strindberg.

I dag är det ingen som vet vem hon är. I vår har det kommit en stor biografi om henne, Alfhild Agrell rebell, humorist, berättare, av Ingeborg Nordin Hennel. Samtidigt med biografin har förlaget gett ut hennes Dramatiska Arbeten det har blivit en tjock volym på över 600 sidor. Hon har också till sist fått sitt eget litterära sällskap.

Det påstås att vi här i Sverige har flest (114) litterära sällskap i världen. Det första var till C M Bellmans minne och bildades redan 1899. Det finns mycket att göra för Alfhild Agrells nybildade sällskap, hon var en produktiv, medveten och begåvad författare. Det ska bli mycket intressant att få följa henne ut i offentligheten igen.

Alfhild Agrell (1849 – 1923) växte upp i Härnösand, där hade hennes storasyster startat en tidning Sensitivan, den kom ut varje torsdag till ett tjugotal prenumeranter. Alfhild medarbetade med en skräckromantisk följetong. Hon trivdes i Härnösand och har skrivit att den staden hade mycket mera ro och livsinnehåll än Stockholm.

Ändå hamnade hon i Stockholm, hur det gick till och hur hon sedan mötte sin man Per Albert Agrell – är det ingen som vet. Inte ens någon i hennes litterära sällskap. Anledningen torde vara att hon lämnade så ytterst lite efter sig av personliga brev och papper. Det är borta! Uppbränt!

Det man vet är att hon flyttade till Stockholm med sin man och att hon fick sin första novell publicerad i Dagens Nyheter 1879. (samma år som August Strindberg publicerade Röda Rummet) Sin första premiär på Dramaten hade hon tre år senare. Den pjäsen hette Räddad och var inspirerad av Ibsens Ett Dockhem.

Det man kan se, när man läser hennes pjäser, är att teatrarnas ekonomiska förhållanden på den tiden måste ha varit helt annorlunda mot idag. Alfhild Agrell sparade inte varken på skådespelare eller rekvisita. Hon visste exakt hur scenbilden skulle se ut och gav lika strikta scenografianvisningar som Samuel Beckett! Detta är ett exempel från skådespelet Ensam, urpremiär på Dramaten 3 februari 1886:

”Ett tämligen stort rum med ljusa tapeter, vitmålade, gammalmodiga möbler, en gammaldags blårosig kakelugn, tre dörrar och två fönster belägna mittemot varandra. På golvet en enkel matta i vackra färger. På ömse sidor om fonddörren två höga, gröna växter. I hörnet till höger en antik byrå. Bakom den Venus Milo i gips, omgiven av murgröna. Till vänster om fonddörren en antik dubbelskänk av ek. På den två stora ostindiska vaser. Mitt på golvet ett bord, omgivet av ett par länstolar, täckt av en vacker handbroderad duk i gammaldags mönster…”

Så där fortsätter det. Skådespelarna fick också tydliga regianvisningar:” Sandén (från fonden, i ytterrock, med hatten på nacken och händerna i fickorna. Buttert: God dag.

Thora: God dag, doktorn( stoppar brevet i fickan. Syr knapphål.)…”

Till pjäsen Vår som hon skrev 1887 hade hon fjorton personer i första avdelningen och 23 i den andra. Det finns inte en teater i dag som skulle ha råd att sätta upp ett sådant stycke. Så jag får innerligt hoppas att det inte är samma hårda restriktioner som på Becketts pjäser. (ingenting får ändras)

Det skulle vara helt fantastiskt att få se några av hennes skådespel i nyuppsättningar. En riktig liten pärla är hennes pjäs Putte, den handlar om en hund och hans matte. I den visade hon sin humoristiska sida.

Alfhild Agrell var en begåvad, modig, radikal och kvick dramatiker och författare. Så märkligt att hon bara kunde försvinna, så ingen just vet vem hon var. Så okänd!

Ingeborg Nordin Hennel är professor emeritus i litteraturhistoria vid Uppsala universitet och en av pionjärerna när det gäller svensk kvinnolitteraturforskning.

Hon har tidigare skrivit böcker om Alfhild Agrell i Dömd och glömd. En studie i Alfhild Agrells liv och dikt som kom 1981. Nu har Ingeborg Nordin Hennel tagit ett helhetsgrepp gjort omfattande research, varit bland annat i Härnösand och träffat privatpersoner som råkat ha sparade brev efter Alfhild Agrell. Ingeborg Nordin Hennel har skrivit en intressant och vidsträckt bok om en författare som på 1880-talet hyllades som en av Sveriges främsta.

Den har ett språk som flyter lika lätt och sprudlande som Ångermanälven, tar sina krokar och svängar med kraft, men stoppar aldrig upp.

Alfhild Agrell tog plats i Stockholms kulturliv, stor plats och blev givetvis både hånad och förlöjligad av de samtida männen som fruktade konkurrens. ”Älskvärd för all del, men en hönshjärna”, sa Georg Brandes. August Strindberg slog fast att hon inte var någon riktig kvinna för hon hade inga barn. ” En ofruktsam eller barnlös kvinna är mycket att beklaga, men hon blir icke dess mindre en avvikelse från naturen…/…/ En barnlös kvinna är icke en kvinna”

Sådana omdömen fick hon ta emot, hon hade skaffat sig några vänner i stan, den unge Hjalmar Branting, Viktoria Benediktsson och Ann Charlotte Leffler, de höll ihop mot en kritisk omgivning.

Alfhild Agrell lät sig inte påverkas av alla negativ kritik, hon gick sin väg, hon skilde sig från sin man. Varför vet man inte heller. Hon har verkligen gäckat sin biografiförfattare.

Med tiden fick hon fick allt svårare att publicera sig, så hon började skriva under pseudonym för att få fram det hon ville ha sagt. Skilsmässans pris var högt.Hon skrev: ”Nu visste jag vad kvinnofrågan var! Det är helt enkelt att inte låta förtrampa sig i sina heligaste rättigheter”.

Klart att hon blev baktalad och motarbetad. Allt var fel med Alfhild Agrell, hon var för radikal, hon hade inga barn, hon hade till och med skiljt sig från sin man. Någonting oerhört på den tiden!

Hon dog fattig, sjuk och ensam i Flen den 8 november 1923.

Alfhild Agrell rebell humorist berättare är en betydande bok som spårar nya stigar och synliggör kvinnokampens rötter. Och Alfhild Agrell har mycket att säga oss även idag med sina Dramatiska Arbeten. Kvinnokampen är långtifrån över!