Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rebetika är blues fast på grekiskt vis

Rebetika är grekernas svar på bluesen, fast nära nog samtida till sitt ursprung. Blues uppstod i Mississippideltat i slutet av 1800-talet och det är ungefär vid den tiden som ursprunget till rebetikan syns till.

Båda musikstilarna har texter som är talande och rent av klagande, de berättar om misär, olyckor, fattigdom, knivdråp, droger och prostitution.
Rebetikan ursprung är lite dunkelt. Det var musik för de lägsta samhällsklasserna. Alltså ingenting att dokumentera. Det är inte förrän man började ge ut skivor som det finns en dokumentation. Bouzoukin är också svår att spåra bakåt, den fanns dock 1835. Instrumentet kom till Grekland med greker som tvingades flytta tillbaka till Grekland från det osmanska riket.

De tog då med sig den musik och de instrument de hade. I Grekland vävdes musiken ihop med den som fanns. Bouzoukin fick inte komma in i en grekisk inspelningsstudio förrän i början av 1930-talet. Det var faktiskt 1926 i USA som bouzoukin spelades in först. Dit hade då många greker flytt för att skapa sig ett bättre liv.
Den första rebetikaskivan med bouzouki tillskrivs Markos Vamvakaris kvartett och gavs ut 1932. Markos Vamvakaris är ett namn som måste framhållas när det gäller rebetika. Han kallas för rebitikamusikens fader och var en mästare på bouzouki och en berömd kompositör. På Youtube kan man se och höra Vamvakaris och även hans son Stelios, som försökt föra ihop bouzoukin med amerikansk blues. Det finns också många CD med Vamvakaris musik. Vassílis Tsitsánis och sångerskan Sotíria Béllou är två andra förgrundsgestalter.

Vassílis Tsitsánis förenade äldre rebetika med nyare stilar och skrev uppemot 700 melodier varav flera ingår i standardreportoaren för dagens bouzoukimusiker. Och det finns många som spelar bouzouki och affärer som nästan inte säljer några andra instrument. Bouzoukin är också Greklands nationalinstrument. Rebetikan hade texter som inte var rumsrena. Det var texter om droger, prostitution och annat som inte passade och då kom rebetikan att censureras.
Under andra världskriget hände inte så mycket musikaliskt. Efter andra världskriget fanns en tid då censuren inte hängde med, men 1951 slog den till igen för att inte avskaffas förrän 1981. Manólis Chiótis var efterkrigstidens stora förnyare av bouzoukispelet. Han spelade en åttasträngade bouzouki och utvecklade ett eget spelsätt där bouzoukins gitarrstämning gav möjligheter till ackordspel. Samma tidsperiods stora vokalartist var Stélios Kazandzídis.

Två väldiga folkomflyttningar gav alltså förutsättningar för rebétikans framväxt och utveckling. Den första var vid Suezkanalens tillkomst då Aten/Pireus under en tid var Medelhavets viktigaste omlastningshamn för handeln mellan Europa och Asien. Området drog till sig folk från den grekiska landsbygden. I stadens utkanter bildades områden där en arbetslös befolkning skapade ett eget samhälle.
Den andra stora folkomflyttningen var en följd av den s.k. Smyrnakatastrofen 1922. Vid fredsfördraget i Lausanne 1923 beslöts om ett befolkningsutbyte mellan Grekland och Turkiet. En miljon greker och andra kristna förflyttades från Turkiet, medan 350 000 muslimer flyttades från Grekland till Turkiet.

Många hamnade i hamnstäder som Piraeus, där de levde utan i jobb och ofta i misär. Det var en bra grogrund för den grekiska bluesen. Där röktes hasch i vattenpipor, där spelades och sjöngs. Vid mitten av 1930-talet ansågs det liv som levdes i flyktingkvarteren vara ett moraliskt och socialt hot mot samhället. Diktatorn, general Metaxas, införde förordningar riktade mot det som utgjorde livsluften i fattigkvarteren, att spela bouzouki, dansa och röka vattenpipa laddad med hasch. Sanktionerna hade dock ingen större verkan, snarare blev det tvärt om.

Den moderna grekiska krisen har gett nytt liv åt rebetikan som ursprungligen just föddes bland utsatta människor under första hälften av 1920-talet. Nu är det andsra som är utsatta. Musiken lever och bouzouki spelas av många greker. I Athen finns ett musikinstrumentmuseum där man kan följa bouzoukins utveckling och också höra hur olika grekiska instrument låter. 

Lennart Götesson