Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Redaktionsfest slutar med mord

Harald E. Hansson är en kverulantisk förtidspensionär vars enda belåtenhet består i att varken hans två exhustrur eller hans exsambo hittade lönnfacket i den kluns till chiffonjé som ingen av dem vid bodelningarna ville ha men väl tömde på sitt innanmäte.
Sådant där jävla bjäfs som myslampor i fönstren vill han inte ha, men whiskyflaskans brunögda glimt har han svårt att motstå när han kommer på att läkaren ordinerat motion och hälsokost.

Annons

Mördarens spår i ängens gräsav Tord Lönnqvist.Utgiven av Vulkan.

Han har arbetat som journalist i hela livet och blivit förhärdad av allt trams som han enligt prenumeranternas personintresse och tidningschefernas kommersförväntningar måst skriva om alla icke förtjäna födelsdagshyllningar och av jakten på fotografier hemma hos olycksoffrens chockade familjer hos vilka prästen ännu satt kvar när han nappade åt sig brudkortet med det leende paret.

Fy fan vad livet ändå i förtidspensionärens dagar skulle vara behagligt om han inte sörjde Evalill så förbannat. Första dagen som förtidspensionär öppnar han lönnfacket, tar fram fotografiet av henne och ställer upp det framför teven som ju bara visar skit.
De var ett par för trettio år sedan då hon en sommar praktiserade på tidningen. Efter en redaktionsfest hittades hon våldtagen och mördad på en busshållplats. Han skrev om mordet i tidningen, ty han hade helgjouren. Mordet förblev ouppklarat. Han fick ett oförlöst trauma.
För något år sedan utgav Tord Lönnqvist kriminalromanen ”Döden i Dalhalla”. Den hade igenkännandets miljöbeskrivning av trakten och en gåta vars lösning föregicks av lika mycket absurda som detaljrika eskapader.

Harald E. Hansson hade till sin hjälp i mördarjakten den pensionerade poliskommissarien Thage Isberg som tänker lika tålmodigt som han styr rullatorn på knölig mark. I den nya kriminalromanen är de två kufarna i farten igen.
Tord Lönnqvist från Rättvik har arbetat som journalist i Falun. Den här boken utspelar sig i tidningsmiljö. Folk i branschen känner igen sig. Andra ser att det fria ordets banerförare är föga märkvärdiga.
Precis som i den förra boken framgår det att det mesta var bättre förr. Journalister skrev med pekfingrarna på grön Halda och korrekturfel förekom sällan. De gamla fotoarkiven vårdades som de kulturskatter de var. Typometern användes som den mätsticka den var och inte som tårtspade numera när kvinnorna bjöd på tårta på fredagseftermiddagarna.
Ett halvgammalt gäng manliga journalister fikar i ett mörkt rum som om de är rädda att det skall synas vad de säger.

Förr gömde journalisterna sin identitet bakom en liten signatur för att artikeln skulle synas desto mera. Nu är det stora bilder på journalisterna så att de skall synas och framstå som viktigare än artikelinnehållet. Förr var tidningscheferna duktiga skribenter, men nu skriver de inget annat än förmaningar till medarbetarna.
Tord Lönnqvist författar med humor, ironier och sarkasmer i mungipan, och han strör frikostigt ut drastiska formuleringar. Han har lärt av deckargenrens förebilder och är således noga med miljö och interiörer. Sådant ger alltid läsvärde.
Bäst är Tord Lönnqvist i personteckningen av de två excentriska huvudpersonerna som letar mördaren, inga feminister precis, envetna om det behövs, senfärdiga men paradoxalt smarta, cyniska men hemligen blödiga, båda sannolika och osannolika figurer.

Däremot kan det bli lite tugg i resonemang, funderingar och rekapitulationer, och de många upprepningarna av Harald E. Hanssons kärlekssorg dras någon gång ut till veckotidningssnyft. Före sexrevolutionen hade de sängliga skildringarna dödskallemärkts.

Bo Degerman