Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rekonstruktionen kan ha varit planerad

När Leksands IF tog tillbaka arenan i egen ägo fick det tre tydligt negativa konsekvenser för föreningen:
De långfristiga skulderna ökade dramatiskt från 4,4 miljoner till 115 miljoner.
De löpande kostnaderna för arenan ökade.
Och föreningen avhändade sig möjligheten att ta del av framtida intäkter från ägandet av Leksand Strand.
Frågan är varför beslutet togs?

Annons

Affärerna mellan Lek-sands IF Holding och Lek-sands IF gav föreningen ett stort kapitaltillskott under åren som upplägget var verksamt. Enligt dåvarande vd:n Håkan Åman handlade det om 76 miljoner under fyra säsonger. Vilka pengar som kunnat genereras om konstruktionen utvecklats är förstås svårt att sia om.
När Åman slutade och Mats Aspemo kom in blev föreningens budskap ett annat. Arenan skulle tillbaka i klubbens ägo och övrig verksamhet skulle avyttras.
Föreningen ställde sig då i en situation som bedömdes omöjlig att be-mästra när laget åkte ur elitserien. Den bilden bekräftas i den rekonstruktörsberättelse som rekonstruktören Mats Emthén lämnade i samband med att rekonstruktionen godkändes. ”Kalkylen för arenabygget baserades på spel i elitserien.”, skriver han.

Men föreningens nya ledning gjorde uppenbarligen en annan bedömning.
– Vi vill inte förlora ägandet av arenan. Om fem år ska vi förhandla om arenanamnet igen. Äger vi arenan, är det vi som har rätt att sälja namnet. Skulle vi då spela i elitserien, när det är dags att sälja namnet igen, är förhandlingsläget ett helt annat, sade Mats Aspemo i en DD-intervju 23 november 2010.
Enligt vad DD-sporten erfar ger namnförsäljningen i dagsläget cirka 2 till 2,5 miljoner kronor per år till LIF-koncernen.
Beslutet att ta tillbaka arenan togs 2010, samtidigt hade föreningen verksamhetsåret 2009-10 redovisat en förlust på 13,9 miljoner kronor. Fastighetsbolaget isolerat har under de senaste sju åren gått i genomsnitt cirka sju miljoner kronor back.

Aspemo fick en tung start på sin vd-period. Redan i november 2010 tvingades han gå till banken och låna 3 miljoner kronor för att klara likviditeten. Koncernen Leksands IF fortsatte att gå back under Aspemos ledning, ändå handlade föreningens kommunikation om att ekonomin var under kontroll.
26 januari 2012 gjorde supporterklubben www.superstars.nu en intervju med Aspemo där han blickade tillbaka på sin vd-tid (då hade Anders Doverskog presenterats som ny vd). Så här sade Aspemo i intervjun om hur ekonomin såg ut när han tog över:
– Ekonomin var akut usel. Den har vi bra kontroll på nu.

Under 2011 var Aspemo flera gånger ute i media och pratade om ekonomin. I en DD-intervju 26 augusti 2011 fick han frågan hur länge föreningen har råd med en ”elitseriearena” och samtidigt spela i all-svenskan.
– Så länge publiken och sponsorerna ställer upp som de gör nu så överlever vi på den här nivån också, svarade han.
Efter årsmötet 2011 redovisade LIF-koncernen ett underskott på nio miljoner kronor. Aspemo intervjuades i DD 22 augusti:
– Men hockeyverksamheten är i balans och nu har vi ett bra paket för att gå vidare, sade han då.

6 september avslöjade DD-sporten att Aspemo personligen lånat ut pengar till LIF.
– Vi hade ett jobbigt år i fjol och har gjort flera lösningar för att landa ut ekonomin. Det här lånet är bara en del i sammanhanget. Men nu har vi fixat balansräkningen och har driftsekonomin i balans, sade han i den intervjun.
Leksand bolagiserade hockeyverksamheten under 2011 och hoppades få in 20 miljoner kronor på aktieförsäljningen. Men resultatet blev inte ens hälften, något som Aspemo då sade sig vara nöjd med.
– Vi fick in 9 miljoner och hade trott på lite mer, men vi får vara nöjda med det utfallet, sade han i DD 12 november.

När han 4 juli 2012 gav en intervju i Dalarnas Tidningar medgav han att han inte varit riktig sanningsenlig i sina uttalanden runt aktieförsäljningen.
– Men vad ska man säga i det läget? Det är bara att bita ihop. Vi var i inledningen av säsongen och att då gå ut med negativitet hade aldrig fungerat, sade Aspemo i den intervjun.
10 oktober 2012 gick LIF till kommunen och begärde en kommunal borgen för ett lån på 25 miljoner kronor och 12 december gick LIF till Mora Tingsrätt och begärde en företagsrekonstruktion. Dessa två dramatiska åtgärder inträffade alltså mindre än ett år efter att Mats Aspemo sagt att LIF hade ”bra kontroll” på ekonomin.

Som nämnts skulle arenan vara en riktigt god affär vid elitseriespel men i allsvenskan är den en förlustaffär. Vad kostar då arenan att driva? Ja, här cirkulerar en mängd olika uppgifter; 18 miljoner per år, 20 miljoner per år, 22 miljoner per år.
Rekonstruktören Mats Emthén skriver i sin rekonstruktörsberättelse att det handlar om 24,6 miljoner kronor per år. Emthén uppger också att intäkterna ligger på 21,6 miljoner kronor. Enligt rekonstruktören saknas det alltså 3 miljoner kronor årligen för att få arenan att gå ihop. Vilket stämmer relativt väl med fastighetsbolagets bokslut de senaste åren. 2011 gick bolaget back 2,7 miljoner och 2012 var förlusten 2,5 miljoner.
En berättigad fråga är varför LIF-koncernen prompt ville ta tillbaka ägandet av en anläggning som innebar en gigantisk skuldökning samtidigt som de löpande kostnaderna ökade?
Beslutet togs dessutom samma år som LIF-koncernen redovisade en förlust på 13,9 miljoner kronor.
Och en annan fråga är varför LIF-koncernen med förre vd:n Mats Aspemo under de senaste åren gett en bild av den ekonomiska situationen som inte riktigt stämt med verkligheten?
Fråga två får stå obesvarad eftersom Mats Aspemo avböjt att medverka i DD:s artikelserie.

Ett tänkbart svar på första frågan (och även delvis andra frågan) kan vara att tanken bakom det nygamla upplägget var att ha ett ackords- och rekonstruktionsspår i bakfickan om försöken att ta sig till elitserien misslyckades.
Spel i elitserien innebär nämligen en garanterad inkomstförstärkning med cirka 25 miljoner i så kallade tv-pengar. Elitseriespel skulle dessutom öka övriga intäkter med 10-15 miljoner per säsong i ökad biljettförsäljning, prishöjningar och merförsäljning runt matcherna. I så fall hade allting varit frid och fröjd. Annars fanns ackordsspåret som en sista utväg.

För att en rekonstruktion med medföljande ackord skulle vara möjlig var det förstås nödvändigt att det fanns en skuldsättning att förhandla om med fordringsägarna.
2010 uppgick de långfristiga skulderna, på bokslutsdatumet, till 4,4 miljoner kronor och leverantörsskulderna låg på cirka 28 miljoner, alltså totalt 32,4 miljoner. Förhållandevis inga jätteskulder att ta till tingsrätten för att begära en rekonstruktion.
Året efter, alltså bokslutet för 2010-11, uppgick den totala skuldbördan till 167 miljoner kronor, en skuldökning med 135 miljoner på ett år. Nu fanns det mer ammunition att förhandla med, om LIF-koncernen hamnade i ett läge där det blev nödvändigt.
Och eftersom avancemanget till elitserien uteblev inträffade just den situationen.

Lars Ingvar Eriksson