Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Replik till Ronny Svensson angående höghastighetståg

Brev till ledarsidan

Man kan naturligtvis resonera som så att alla pengar som staten satsar någon annanstans än i Dalarna är till nackdel för oss. Men i så fall får man ju också räkna med att alla som bor i andra delar av landet kommer att motsätta sig investeringar i Dalarna.

Det är ett missförstånd att förslaget till ny järnväg för höghastighetståg främst skulle gynna storstäderna i banans ändpunkter. Det är i stället de boende i de inre delarna av Götaland, som skulle få de stora restidsvinsterna och nya möjligheter till regional pendeltågstrafik.

På sträckor som Linköping-Jönköping och Jönköping-Borås finns idag inga vettiga järnvägsförbindelser alls, utan en tågresa innebär omvägar och byten och tar 1,5-2 gånger så lång tid som att åka bil.

Det går en halvtimme fortare att åka tåg Stockholm-Göteborg än Linköping-Göteborg, trots att sträckan är 1,7 gång så lång!

Den som tittar på dagens järnvägskarta förstår varför. Den nya banan skulle dramatiskt öka arbetsmarknaden för boende i Östergötland-Småland-Västergötland och därmed minska inflyttningen till storstäderna.

Ett annat motiv för den nya banan är att efterfrågan på tågtransporter ökat så mycket att kapaciteten på södra stambanan inte räcker. I stället för att bygga den nya höghastighetsbanan, kan man bygga fler spår parallellt med de befintliga, vilket även det medför höga kostnader och intrång i natur- och kulturvärden.

Man ska dock notera att höghastighetsbanans motståndare inte förordar det heller, utan de föreslår att banavgifterna på södra stambanan ska höjas. Det vill säga genom att göra det dyrare att köra tåg ska person- och godstransporter välja andra färdmedel.

Detta går helt stick i stäv med vad som krävs för att klara klimatutmaningen. Dessutom kommer även detta att kräva investeringar – i mer motorvägar.

Måste man åka i 320 kilometer per timme, kan man inte bygga en ny vanlig järnväg Tranås-Jönköping-Borås? Den frågan kan man absolut diskutera. Även en sådan järnväg skulle innebära stora förbättringar i denna del av Sverige.

Men alla typer av järnvägar kostar väldigt mycket att bygga – samtidigt som de ger stor nytta under lång tid. Vi får vara tacksamma att man på 1800-talet mäktade med att bygga de stambanor som vi idag åker på!

Under ett halvsekel 1940-90 byggdes inga järnvägar i Sverige. Det innebär att det idag krävs desto större satsningar– både nya banor på sträckor där det idag inte finns några spår alls OCH höjd kvalitet på befintliga banor, som till exempel Dalabanan.

Margareta Björck

Falun, tidigare Linköpingsbo

Svar: Både Margareta Björck och jag är överens om att vi behöver satsa mer på järnväg av främst klimatskäl. Vi är också överens om att det är trångt på många spåravsnitt. Frågan är bara hur, till vilken kostnad, med vilken fördelningsprofil etcetera som satsningarna på snabbare tåg skall göras?

Det som oroat mig mest är att de verkliga kostnaderna för snabbjärnvägen, med vidhängande löften om statliga bostadssubventioner till berörda större kommuner, hela tiden medvetet döljs av de statliga aktörerna. Kostnadskalkylerna bör räknas upp 100 procent för att underlätta analyserna av skilda effekter av ett exklusivt tågsystem.

En effekt blir onekligen att järnvägarna utanför storstäder och större tätorter kring banans utbredning får svårt att rustas upp till modern standard. Garantier om det senare har aldrig utlovats. Dessa problem kvarstår oavsett finansieringsform.

Sverige har redan växande regionala klyftor och den aktuella snabbtågsatsningen skulle allvarligt både öka och permanenta dessa klyftor. Det torde även medföra att de privata storföretagen och bankerna i ökad utsträckning skulle vägra eller allvarlig tveka att göra större investeringar norr om Mälardalen. Norra Sverige blir ett enda riskområde med några få punkvisa undantag.

Om vi vill ha ett samhälle med minskade regionala skillnader och ge alla regioner positiva utvecklingschanser måste vi kritiskt granska storstädernas – dit jag räknar även Linköping/Norrköping samt Jönköping - tillväxt och statens ensidiga satsningar på dessa orters arbets- och bostadsmarknad.

Samhällets utveckling på längre sikt kan knappast nöja sig med att vi fokuserar på de största tätorternas önskemål om ensidig tillväxt och prioriterade plats i statsbudgeterna.

Problemen med för liten tågkapacitet i delar av södra landskapen kan ju lösas på flera sätt. En extra tågbana för godstransporter mellan ett antal städer, utvecklade styrsystem, förstärkta banor för högre hastigheter, minskat resande genom att använda IT-systemet för digitala möten och en decentralisering av offentligt finansierade jobb som också påverkar den privata marknaden är insatser som vi inte ens diskuterar.

Att pröva andra perspektiv och alternativa lösningar kan ju lösa både Margaretas och min oro för att hela landet inte kommer att ha väl fungerande kommunikationer och utvecklingsmöjligheter de närmaste decennierna.

Ronny Svensson