Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Att ärva eller forma sitt politiska lag

Politiskt ledarskap

Annons

Inför övergången till Boris Johnson som brittisk premiärminister avgick flera av ministrarna från Theresa Mays regering. Det skedde trots att de är från samma parti.

Det är konstigt att så många lämnar en regering. Frågan är vad det beror på?

Beror det på att motsättningarna i partiet är så stora och det nu är en falang som tar över makten och gör rent hus med den andra? Falangen i fråga är de som vill ha brexit utan avtal med EU.

Det är 15 ministrar som lämnat eller avskedats. De är brexitmotståndare och de som motsätter sig en avtalslös brexit.

Storbritannien är mer, men inte helt, i en tradition där ministrar byts ut efter ledarens, partiledarens tillika premiärministerns, vilja.

Den svenska traditionen är mer kollektivistisk. Den har kontinuitet och representation i fokus. Ministrar i en regering står för en rad saker, som representation (politisk, geografisk), kunskap, erfarenhet och en del till.

I ett parti ska i Sverige en ledares lag, exempelvis en statsministers regering, innehålla personer som kommer från olika delar av partiet. Ministrar byts inte ut i någon större grad vid ett partiledar- och statsministerbyte.

När det är borgerliga regeringar, eller S samregerar med ett annat parti, är det fler partier och partiledare än statsministern som avgör vilka som ska vara ministrar.

Formellt bestämmer statsministern. Men partiledare i koalitionsparti förhandlar fram antal ministrar från egna partiet och föreslår statsministern vilka som ska besätta de överenskomna ministerposterna.

Trots att Sverige har en kollektivistisk och kontinuitetsfrämjande samt representativitetstänkande linje på hur ett regeringslag formas är frågan om inte trenden är att det går mer åt individualistiska, ryckiga samt likformiga hållet som den nya brittiska regeringen är uttryck för.

Att en ledare ska forma sitt lag ligger mer i tiden nu än på det kollektiva synsättets tid, med partiet i fokus, som var förhärskande fram till 70- och 80-talen.

Att en ledare ska forma sitt lag ligger mer i tiden nu än på det kollektiva synsättets tid, med partiet i fokus, som var förhärskande fram till 70- och 80-talen.

Den individualistiska linjen har dominerat i system med stark president, som USA.

Frankrike har med Emmanuel Macrons nya parti gått åt det amerikanska individualistiska hållet där en ledare formar sitt lag. Med Johnson ser Storbritannien ut att gå ditåt också.

Kanske finns fördelar med det, som att alla i en regering drar åt samma håll och den som är huvudansvarig är tydlig: regeringschefen.

Men nackdelar finns, i form av ryckighet i politiken och minimalt med kontinuitet när det är en ny ledare som tar över.