Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Folkpartistiska föreningen

Mänskliga rättigheter

Annons

När jag studerade vid ett av landets största universitet var jag aktiv i socialdemokratiskt föreningsliv för studenter. Där var jag med och arrangerade föreläsningar med intressanta föredragshållare, men även diskussionskvällar.

I studentlivet fanns några andra föreningar med ambitiösa föreläsningsserier. En var en stor borgerlig. En annan var en utrikespolitisk.

Den var opolitisk. Jag och några andra socialdemokratiskt föreningsaktiva kallade den för folkpartistiska föreningen.

De som var aktiva i den var ofta folkpartister, som sympatisörer till partiet som nu heter Liberalerna kallades. Många av dem studerade statsvetenskap, några juridik.

Det var inget fel på de aktiva i föreningen, tvärt om. De var ambitiösa, smarta och kunniga, i alla fall om utrikespolitik och läget i en massa länder, främst i tredje världen eller utvecklingsländerna.

Det var en tendens till vet bäst-attityd bland några av de aktiva i den utrikespolitiska föreningen. De, åtminstone några, var besserwissrar.

Medlemmarna och de aktiva över lag var ändå ganska snälla och välmenande, med socialt patos mot förtryck och tortyr. Jag antar att många av dem var med i Amnesty international. Så överlag gick det att fördra de i den föreningen, som arbetade för en god sak och mot förtryck.

En del av deras föreläsningar hade temat MR. Det stod för Mänskliga Rättigheter. Det gick att förstå att förtryck runt om i världen var hemskt och att det var bra om det motarbetades.

Jag intresserade mig dock främst för svensk politik. Jag tyckte att den utrikespolitiska föreningen hade för smal inriktning. Detta även om jag insåg det viktiga i att bekämpa och upplysa om förtryck mot människor.

Jag kunde inte förlika mig med det opolitiska i föreningen. Det ledde till att de personer som var aktiva där hade en objektivitetens och opartiskhetens flagg över sig. Men många var ändå folkpartister.

För mig hamnade den föreningen i det fack man som socialdemokratisk eller vänsterpolitisk ofta ser: att vara borgerlig, särskilt folkpartistisk eller liberal, är att vara opolitisk. Men den som är socialdemokratisk är politisk. En dubbelmoral tyckte jag att det var.

En förening som utrikespolitiska föreningen har lätt att motivera sin existens i dag, särskilt delen om mänskliga rättigheter.

Jag förmådde mig inte att bry mig om den utrikespolitiska föreningen och gick på få av dess arrangemang. Många av dem och då särskilt föredrag var öppna att delta på, gratis eller kanske mot en mindre avgift, för de som inte var medlemmar.

Sedan mitt studentlivs 90-tal har utvecklingen gått bakåt med mänskliga rättigheter i många länder. Auktoritära regimer, diktaturer, tar till hårt förtryck av sina invånare. Demokratin försvagas. Press-, yttrande-, demonstrations-, mötes- och religionsfrihet begränsas även i länder som kallar sig demokratier.

En förening som utrikespolitiska föreningen har lätt att motivera sin existens i dag, särskilt delen om mänskliga rättigheter.

Jag ångrar min motvilja mot föreningen i min studentstad på 90-talet. Med ett partis namnbyte till Liberalerna är det nu även svårt att kalla föreningen för folkpartistiska föreningen.