Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Glatt minne av Ian Wachtmeister

I lördags dog Ian Wachtmeister. Han blev 84 år. Han var företagsledare, och greve. Mest känd är han som politiker, trots att han var det en kort, intensiv tid på drygt tre år i början av 90-talet.

Det var då han, med Bert Karlsson, startade Ny Demokrati. Bert hade haft åsikter som handlade om annat än musik- och skivbranschen. Om höga matpriser hade Bert debatterat kort tid innan Ian tog kontakt med honom och bildade partiet.

Att de två mångmiljonärerna och företagsledarna blev förnamn med svenska folket var en prestation. Få andra i politiken har lyckats. Två är Per Albin (Hansson) och Mona (Sahlin). I Berts artistbransch är förnamn vanligare.

Greven och betjänten blev ett begrepp för ledarduon i partiet. De lanserades i slott och koja, på DN-debatt och Siewert Öholms Svar Direkt, i slutet av 1990. Jordmånen var rätt. Andelen osäkra väljare var rekordhög, runt 20 procent, och hade fördubblats på ett år.

De flesta av dem var före detta socialdemokrater. De var missnöjda med S-regeringens politik med åtstramning och försämringar i välfärd och trygghetssystem vid arbetslöshet och sjukdom.

Men Wachtmeisters och Karlssons parti hade inte vänsterprofil. Mycket av politiken hade Wachtmeister tagit från Den Nya Välfärden, en skapelse av näringslivsintressen som hade högerförslag om sänkta skatter och nedskärningar i offentliga sektorn.

Ett missnöje med politiker fanns också. Ny Demokrati fångade upp det. Under vintern 1990-91 och på våren tog det nya partiet konkret form.

Opinionsmätningar, först en som kan sägas ha manipulerats fram av Bert som gav runt 11 procent, gav Ian och Berts parti högt stöd. Sifo och Temo (nu Ipsos) gav runt 9 till 10 procent för Ny Demokrati i mars, april, maj.

Medierna älskade Ny Demokrati och de två karismatiska företrädarna. Trots att den ena, Bert, misslyckats i en utfrågning med journalisten Olle Stenholm höll de goda opinionssiffrorna i sig. Många väljare tyckte att Stenholm hade varit för hård med sina svåra frågor och fattade sympati med Bert.

Ny Demokratis två ledare mättes med andra måttstockar än de etablerade partiernas ledare. Sommaren 1991 granskades Bert Karlsson och sådant som arbetsvillkoren på hans Sommarland i Skara. Stödet för Ny Demokrati sjönk, till sex procent.

Ett av Ians företag hette The Empire. The Wampire, vampyren, kallade belackare den. Man ska inte tala illa om de döda. Men Ian Wachtmeister var inte den som tvekade att tala om vad han tyckte, slänga käft. Ian var även en spexare och anstiftare av upptåg, inte sällan med rekvisita som peruk och maskeradklädsel.

Ian var en ståuppkomiker. Vid denna tid slog den genren igenom inte minst med tv-programmet Släng dig i brunnen.

När valkampanjen drog i gång tog Ian och Bert nya kampanjgrepp. De hade en show där de staplade ölbackar, som de flyttade i olika staplar. Det skulle illustrera vad de ville, exempelvis sänka skatter, minska u-landsbistånd, borttaget stöd till partier och ungdomsförbund och så kallade lapplisor (parkeringsvakter). Billigare alkohol på krogen skulle det också bli. Jag såg en sådan show inför en stor publik i Luleå.

Det var en populistisk profil som slog åt många håll, men hade en lutning åt höger. Frågan om minskad invandring var inte så central, även om den fanns där. Ett par år senare, 1993, skulle den bli partiets främsta profilfråga.

"SSU, MUF, piff och puff", kallade Ian ungdomsförbunden, plantskolorna för politikerproffs. Järnrumpor som biter sig fast i bordskanten, var Ians målande beskrivning av politiker. Sverige såg ut att ha fått sitt Glistrupparti.

Hösten 1991 började jag studera på samhällsvetarlinjen vid Uppsala universitet. Många i klassen skrev uppsatser och inlämningsuppgifter om Ny Demokrati.

Vid ett tillfälle i en studentkorridor sa en gäststudent från Asien när han såg Ian Wachtmeister på TV: "That terrible man", den där fruktansvärda mannen. Något hade gäststudenten uppfattat vad Ian Wachtmeister och hans parti stod för och ogillade det.

När Ians och Berts parti kom in i riksdagen kom det att bli stödparti till den nya borgerliga regeringen. I grunden var Ian Wachtmeister borgerlig. "Moderat mer än allt annat" hade han sagt i en intervju om sin tidigare partisympati. Med Bert hade en mer populistisk, och mittenpolitisk, linje kunnat hållas.

Efter en ökning första året, Ny Demokrati gick från valets 6,7 procent till 10,5 i augusti-Sifo, kom krishösten 1992. Vindarna blev kyliga. Det var inte läge för staplande av ölbackar och färgglada upptåg när arbetslösheten och räntan steg.

Ians (och Berts) partiskapelse dansade en sommar, eller två. Sedan gick det utför. Att de bildade ett traditionellt parti med egensinniga, i personlighet udda, medlemmar straffade sig. De gjorde bisarra utspel, hamnade i bråk och var svåra att styra.

Jag förknippar Ian Wachtmeister med partiäventyret Ny demokrati. Ett i form och uppträdande, om än inte i politiskt innehåll, glatt minne.

I februari 1994 avgick Ian som partiledare och Ny Demokrati var i praktiken slut. Att partiet visade sig vara ett borgerligt stödparti gjorde att de väljare det fått från S försvann. När valet 1994 närmade sig återgick de borgerliga väljarna som var i Ny Demokrati till sina ursprungliga partier.

Jag förknippar Ian Wachtmeister med partiäventyret Ny demokrati. Ett i form och uppträdande, om än inte i politiskt innehåll, glatt minne. I ljust minne bevarad, kanske man på ett sätt kan säga.