Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Hela havet stormar

Partiledardebatt i riksdagen

Annons

Partiledardebatten i riksdagen på onsdagen liknade SVT Agendas debatt i söndags. I båda var det en oöversiktlighet med flera motsättningar mellan partierna åt olika håll.

Ja, det var som leken Hela havet stormar, där gamla vänner blev nya fiender och fiender nya vänner. Detta med reservation för att några gamla motsättningar fanns kvar.

Särskilt statsminister Stefan Löfven (S) fick känna av att motståndarna sköt in sig på honom i kritik. Till höger radade ledarna för M, KD och SD upp sig. Ulf Kristersson frågade om arbetslöshetens nivå och reformer som kan minska den, till om det var Europas eller EUs lägsta, vilket Löfven angav som mål för fem år sedan.

Och det var Ebba Busch Thor som ställde en liknande fråga, fast på sjukvårdens område. Vilken vårdreform har gjorts som förbättrat sjukvården? Att anställa mer vårdpersonal gillas inte, enligt KD-ledaren.

Och Jimmie Åkesson målade upp en dyster samtidsskildring, som han tillskrev Löfvenregeringen, trots att det är den Kristerssonbudget som Åkesson röstade fram för tio månader sedan som är huvudsakligt ekonomiskt underlag för de kommuner, regioner och staten som har hand om den omsorg, sjukvård och polismakt som Åkesson larmar om brister i.

Löfven hade fullt upp med att avvärja kritikangreppen, efter ett inledande anförande där han försökte repetera bakgrunden till att den nuvarande regeringen alls kan regera och på vilka grunder i form av kompromisserna i januariavtalet som tar bort värnskatten som budgetmässig största åtgärd.

De kritiska framstötarna kom inte bara från högersidan, blåbruna blocket som Jonas Sjöstedt (V) kallar de tre partierna, som är överens om att de vill ha en annan regering och annan politik. Och så kan varje parti och anhängare av M, KD eller SD tolka in sina förhoppningar i det.

Kritiken kom också från Sjöstedts vänstersida. Beslut senare på onsdagen i riksdagen om höjd pensionsålder med ett år gav Sjöstedt välfärdspolitisk ammunition. Där påtalade han ett V-förslag om en sjukersättning för vissa i några år innan ordinarie pension borde införas. Men det har avvisats.

Mellan de forna allianspartierna dök också politiska stridskänningar upp. Mellan Liberalerna, företrätt av gruppledaren Johan Pehrson, eftersom partiledaren Nyamko Sabuni saknar riksdagsplats, och Moderaterna var det om sänkt u-biståndsanslag i BNP mätt, enprocentsmålet, av det senare partiet i budgetförslag.

Mellan Kristdemokraterna och Centerpartiet handlade det om föräldraförsäkringen och om dess dagar ska kunna tas ut en längre eller kortare tidsperiod.

Mellan Isabella Lövins MP och Sjöstedts V var det om vem som gör mycket mot klimathotet och kokade ned till prishöjningar på kollektivtrafiken i olika delar av landet.

Så debattytorna var även mellan två allianspartier och två rödgröna partier. Att det var debattväxlingar mellan traditionella motståndare var mer förståeligt. Men detaljerna i ämnena för det överraskade.

Sjöstedt (V) kritiserade Annie Lööfs C för neddragningar på välfärdsområden som C gör i kommuner där C är med och styr, exempelvis Leksand och Kiruna.

Och Lövin (MP) och Åkesson (SD) hade en debattväxling om kärnkraft och slutförvaring av utbränt kärnbränsle.

Apropå Åkesson tog han upp sin käpphäst migrationspolitiken vid flera tillfällen, i kritik mot både regeringen och såväl C som MP. Det vänsterliberala etablissemangets partier, som han högerpopulistiskt buntar ihop dem till.

Kristersson hakade på migrationspolitikens spår i sin kritik mot regeringen. Särskilt M försöker exploatera den möjliga sprickan i regeringen mellan S och MP som kan tänkas finnas om migrationspolitiken.

M uppehöll sig i övrigt främst vid det som Kristersson kallade samhällskontraktet som ska fungera för att inte tilltron i en stat, mellan medborgarna och deras valda företrädare samt offentliga institutioner, ska vittra. Det var de skjutningar och sprängningar som varit senaste åren som Kristersson avsåg.

Det partipolitiska havet stormar alltså. Men det kunde varit värre om ekonomin och konjunkturen varit, eller blir, sämre. Och så pågår klimathotet

Löfven avvärjde det någorlunda. Skjutningarna har ju varierat i intensitet mellan storstäderna och verkar höra ihop med kriminella gängs våldsupptrappning och motverkas av polisiära insatser. Exakt vad regeringen mer kan göra på kort sikt är svårt att säga.

Straffskärpningar kan förstås beslutas. Men höjda polislöner och en del annat som M vill ha är trubbiga medel och fler poliser går inte att få fram snabbt.

S har trots regeringsinnehav och statsministerpost svårt att känna sig hemma och manövrera i januariavtalets landskap. Centerpartiet verkar känna sig mest nöjt. Kanske är även Liberalerna nöjda, men lyckas inte riktigt få fram det.

Vänsterpartiet har en stor arena för kritik om mer välfärd, denna gång motstånd mot pensionsåldershöjning, och miljösatsningar från sin vänsterposition.

Och de tre partierna till höger odlar profilfrågor, som sjukvård för KD och lag och ordning för M. Om de övertygar utanför allmänborgerliga kretsar är oklart.

Det partipolitiska havet stormar alltså. Men det kunde varit värre om ekonomin och konjunkturen varit, eller blir, sämre. Och så pågår klimathotet och behöver antagligen mer åtgärder än de som görs.