Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Inte ett val utan 650

Val i Storbritannien

Annons

Storbritannien ska ha val 12 december. Det sker två och ett halvt år efter förra valet. Det hölls i sin tur två år efter valet innan dess, 2015. Men före det var det fem år sedan ett parlamentsval.

Mandatperioderna i Storbritannien är nämligen fem år. Men de används nästan aldrig hela längden. Regeringen kan utlysa nyval under mandatperioden, men måste få igenom beslut om det i parlamentet.

Vanligtvis blir det så, eftersom regeringar i Storbritannien nästan alltid är majoritetsregeringar. De få gånger de inte är det har de försäkrat sig om stöd från ytterligare något parti i parlamentet.

Valsystemet i Storbritannien är annorlunda än i Sverige. I denna typ av valsystem är inte en exakt representation av väljarna i sammansättning av den valda församlingen det viktiga, utan att ge handlingskraft i form av ett starkt styre.

I Storbritannien är det val i 650 valkretsar. Landet har drygt 66 miljoner invånare. Det är ungefär lika många invånare och röstberättigade i vardera valkrets. Alltså ungefär hundra tusen invånare per valkrets. Kretsarnas indelning justeras i takt med ändrad fördelning av befolkningen.

Bara den som vinner väljs i valkretsen, hur stor eller liten marginalen än är till tvåan. Det ger att det kan skilja mycket mellan ett partis andel av rösterna totalt i landet och andel av parlamentsplatserna.

Vanligen gynnas det parti som blir störst i landet. Är det fler partier än två kan det näst största partiet också gynnas, på bekostnad av partier som är mindre. Ett undantag gäller rörande partier som är starka lokalt eller i en region. De kan vinna i vissa valkretsar. De partierna deltar inte i hela landet.

Det är en kombination av partival och personval i Storbritannien. Varje parti ställer upp med en kandidat i valkretsen. Den som blir vald representerar den valkretsen.

Ofta är valdeltagandet lågt i Storbritannien. De som bor i valkretsar där ett parti är väldigt starkt ser inte motiv att rösta, eftersom det starka partiets kandidat vinner ändå.

I Sverige erhåller partier platser i parlamentet efter storlek. Så är det inte i Storbritannien. Det valsystem Storbritannien har leder nästintill regelmässigt till att två stora partier utvecklas som dominerande.

Vid sidan av de partierna kan några lokala eller regionala partier uppstå. Att rösta på ett mindre parti är lönlöst, om det inte är lokalt starkt i den valkrets man är i.

Det rationella för en väljare är att rösta på det parti av de två stora (nationellt eller i sin valkrets) som man tycker minst illa om.

Fram till val i början av 1920-talet var det i Storbritannien ett tvåpartisystem mellan det konservativa partiet, Tory, och det liberala partiet, Whig. Från börja av 1920-talet kom socialdemokratiska Labour att ta över Whigs plats som det ena av partierna i tvåpartisystemet jämte Tory.

Under 1974 hölls två parlamentsval. Det första, i början av året, gav ingen tydlig majoritet. Men Labour kunde bilda regering med stöd av några mindre partier. Valet i slutet av året fick nästan samma resultat, men lite grann bättre läge för Labour.

Det var den regeringen, först under Harold Wilson sedan James Callaghan, som fick ekonomiska problem efter oljekrisen 1973-74, industrikris, inflation och en rad strejker.

I valet våren 1979 förlorade Callaghans Labour. Valvinnaren Tory, med partiledaren Margaret Thatcher, fick drygt 42 procent av rösterna, vilket gav majoritet i parlamentet. En majoritet av väljarna, drygt 57 procent, hade röstat på andra partier. De var Labour, Liberaldemokraterna och lokala partier i Wales, Skottland och Nordirland.

Thatcher genomförde en hårdför högerliggande politik. I valet 1983, efter segern mot Argentina i Falklandskriget 1982, lyckades Thatchers toryregering bli omvald, bland annat med hjälp av nationalistiska stämningar, med ungefär samma röstestöd som 1979.

Runt 37 procent för Tory, med Boris Johnson som partiledare och premiärminister, skulle räcka för majoritet i parlamentet.

Men även för att oppositionen var splittrad. Labour, som i det valet hade ett väldigt vänsterliggande program, fick drygt 27 procent av rösterna och drygt 30 procent av mandaten. Ett nytt parti, socialdemokrater och liberaler under namnet Alliansen, fick 25 procent. Men det fick bara fyra procent av mandaten.

1997 vann Labour, med drygt 43 procent av rösterna och drygt 60 procent av mandaten. Nu med tillägget New framför Labour, och med Tony Blair som partiledare. Blairs New Labour förde en mittenpolitik som var mildare än Torys högerpolitik.

Blair och hans regering omvaldes 2001 och 2005. (New) Labour, sedan 2007 med Gordon Brown som partiledare och premiärminister, förlorade dock valet 2010. Konservativa Tory har regerat sedan dess, i 9,5 år.

12 december avgörs det om det blir en fortsättning. Enligt opinionsmätningarna nu ser det ut att bli det. Runt 37 procent för Tory, med Boris Johnson som partiledare och premiärminister, skulle räcka för majoritet i parlamentet. Labour, med Jeremy Corbyn som partiledare, är mindre, på runt 27 procent. Valet avgörs dock först på valdagen.