Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robert Sundberg: L, parti i förändring

Liberalerna

Annons

Fredrik Reinfeldt talade, som moderatledare, ofta om att allt förändras: samhället, ekonomin, arbetsmarknaden, partierna. Men när har ett parti förändrats så mycket att det inte går att känna igen?

Det är förstås en balansgång varje parti måste gå mellan att bevara sin karaktär och att förnya sig. Exempel på partiförändringar, men där partier ändå behållit sin karaktär, kan ges.

En är Socialdemokraterna, som på 50-talet gick över från att höja grundnivåer i sociala försäkringar och välfärdslösningar, som stöd vid arbetslöshet, sjukdom och pension, till ersättning efter inkomstbortfall. Med det vanns väljare bland de allt fler tjänstemännen. Samtidigt behölls stödet från arbetarna.

Varför ta upp förändringar av partier och deras politik? Jo, Liberalerna är ett parti som nu står inför en förändring. Med ny partiledare kommer paret att ändra karaktär.

Ett parti är verksamt på tre arenor, kanske fyra. De är väljararenan, partiinterna arenan och den parlamentariska arenan. Den möjligen fjärde arenan är den massmediala.

L har i 50 år trendmässigt tappat på den förstnämnda. Den partiinterna verkar ha ett stort mått av partidemokrati, ofta med motsättningarna väl kända för allmänheten. På parlamentariska arenan har L ofta haft inflytande, även då partiet varit i opposition.

Sverige hade en, jämfört med Norge och Danmark, stark höger runt 1900. Den fördröjde demokratins genombrott och kvinnlig rösträtt. Liberalismen i Sverige var svagare än i Norge och Danmark.

Socialdemokratin var då också svag i Sverige. Till slut lyckades liberalerna och Socialdemokraterna utvidga demokratin till allmän och (mellan könen) lika rösträtt.

Runt 1920 var det genomfört och liberalerna och socialdemokratin gick skilda vägar. Socialdemokratin växte i valen efter 1928 och regerade, i koalition eller ensamt, från 1932 (utom 3,5 månader 1936) till 1976.

Halva den tiden, 1946 till 1967, var Bertil Ohlin Folkpartiets (Liberalernas) partiledare. Han var keynesian i ekonomiska politiken och professor i nationalekonomi.

Ohlin förordade under sin partiledartid, likt S, en utbyggnad av den med skatter offentligt finansierade välfärden. Men inte lika mycket och snabbt som S.

Sven Wedén efterträdde Ohlin. Folkpartiet (Liberalerna) var största borgerliga parti då, i mandat totalt i tvåkammarriksdagen. I Sifo, sedan dess start i mars 1967, till juni 1968 hade Folkpartiet 20 procent eller mer i de flesta av mätningarna.

Då, för exakt 51 år sedan, hade Folkpartiet 20 procent och Wedén var borgerlig statsministerkandidat. Valet gick inte bra för Wedén. Hans parti fick bara 14,3 procent och blev passerat av Centerpartiet som största borgerliga parti.

Vid denna tid kunde Centerpartiet och Folkpartiet kritisera S-regeringen från vänster i vissa frågor. Hela politiken var för övrigt mer åt vänster under 60- och 70-talen.

Folkpartiet var minsta borgerliga parti sedan valet 1973 och förblev det i följande tre val. 1982 gjorde partiet sitt sämsta val på 80 år, 5,9 procent.

Med ett partiledarbyte till Bengt Westerberg blev Folkpartiet mer högerliggande. Partiet rörde sig i den ekonomiska politiken från den konjunkturutjämnande keynesianismen till Milton Friedmans nyliberala håll och att inte lägga sig i och parera konjunkturer samt minska inflation snarare än arbetslöshet.

Folkpartiet utmejslade dock en mittenposition i det polariserade valet 1985, mellan S och M. Andra halvan av sin partiledartid kom Westerberg att ligga mer till vänster, även om partiet också hade en högerflygel.

Som partiledare, vice statsminister och socialminister i den borgerliga regeringen tänkte Westerberg innan valet 1994 ofta högt om tänkbara regeringsalternativ, varav det mest omstridda var en koalition med Socialdemokraterna. Någon sådan blev inte av efter valet 1994 och Westerberg avgick.

Ett av argumenten för en samverkan mellan S och Folkpartiet/L var att båda stod för principen om inkomstbortfall i socialförsäkringarna (sjukförsäkring, a-kassa). Det som S anammat sedan 50-talet.

Sverige som högerfäste för drygt hundra år sedan kanske är på väg tillbaka och Liberalerna anpassar sig nu till det och blir mer konservativa.

Efter 1994 kom Folkpartiet att inleda en högervandring. Först under Maria Leissner som partiledare och sedan under Lars Leijonborg.

Partiets profil blev efter en valframgång 2002 otydligt under åren i Reinfeldts regering. Om Folkpartiet förändrade sig är oklart. Migrationen blev sedan en allt mer central fråga i samhällsdebatten. L hamnade i en otydlig mellanposition där. Nästan alla andra partier kom att få en tydlig position eller skaffade sig en sådan.

Apropå förändring är frågan om Liberalerna har någon framtid om partiet anammar en alltför högerliggande position på vänsterhögerskalan. Merparten av tiden efter 1945 har partiet legat nära Socialdemokraterna i att förorda en omfattande offentlig välfärd, ett ganska högt skatteuttag och att parera konjunkturer.

Sverige som högerfäste för drygt hundra år sedan kanske är på väg tillbaka och Liberalerna anpassar sig nu till det och blir mer konservativa. Ungefär som partiet under några årtionden under 1900-talet anpassade sig till samhällstrenden och socialdemokratin och var mer till vänster.

Men då visste partiet antagligen vad det gjorde. Det hade ju en keynesian, tillika professor i nationalekonomi, som partiledare merparten av tiden.

Annons