Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert Sundberg: Nationalisternas år

2019

USAs president Donald Trump kom att ställas inför riksrätt i slutet av 2019, vilket var en unik händelse. Det har bara skett två gånger tidigare med en president i USA.

Trump kommer dock inte att fällas och tvingas att avgå. För hans parti har majoritet i senaten, den instans som kommer att förkunna den politiska domen. Fallet avgörs med krav på två tredjedelars majoritet för fällande dom i senaten. Det kommer inte att ske.

Att Trump ställs inför riksrätt och att han frias visar på den politiska polarisering som uppstått i USA. Processen som lett fram till den har pågått länge. Men polariseringen har fördjupats under Trump och är nästan oöverbrygglig nu.

Amerika först, var de ledord Trump valde att framhålla när han höll sitt installationstal i januari 2017. Det är en klart nationalistisk politisk linje.

Under 2019 har en rad ledare, i både demokratier och diktaturer, antingen valts eller omvalts eller varit offensiva i sitt agerande.

Jair Bolsonaro tillträdde som president i Brasilien 1 januari 2019, med en nationalistisk politik.

Narendra Modi och hans hindunationalistiska parti BJP blev omvalda i Indien, världens största demokrati invånarmässigt, i våras.

Recep Tayyip Erdogan i Turkiet gick in med trupper i norra delarna av Syrien för att ta områden som hållits av kurderna där, ett offensivt agerande.

Vladimir Putin kunde 2019 fira 20 år som ledare för Ryssland, ömsom som president ömsom som premiärminister. Landet är formellt en demokrati, men uppvisar en del tecken på brister som sådan. Landet har rustat upp militären för att bättre hävda sig i världen och är militärt aktivt i bland annat Syrien.

Demokratierna Polen, Ungern, Filippinerna har också nationalistiska styren och ledare. Ungerns premiärminister Viktor Orbán har gett spridning till uttrycket illiberal demokrati. Det är något han vill att Ungern ska vara och som innebär en mer auktoritär och maktfullkomlig demokrati.

Diktaturerna, med eller utan tydliga ledare, är många. Iran, Saudiarabien, Syrien, Nordkorea och Kina låter sig höras och uppträder vågat. Ja, antagligen mer vågat och självsäkert än i en annan tid eller för några årtionden sedan, då demokrati och frihet stod starka som föredömen. En del av länderna är mäktiga, exempelvis det ekonomiskt allt starkare Kina som nu också rustat upp sin militär.

Nu när den, enligt sig själv, ledande demokratin USA sätter nationalismen och sig själv främst, och därmed före en del andra värden, så följer en rad andra länder efter. De flesta av dem är diktaturer, men några är demokratier.

Mänskliga rättigheter har alltid suttit trångt till i en rad länder, vanligen diktaturer. Men i den era av nationalism som nu växt sig stark har mänskliga rättigheter svårt att få gehör i många länder.

Pressfrihet och en fri, granskande journalistik är en viktig del i en demokrati. Det är därför tragiskt att ta del av president Trumps utfall mot mediebolag och journalister.

Flera demokratier i väst har visserligen ledare och regeringar som inte är nationalistiska eller populistiska. I Kanada omvaldes Justin Trudeau och hans liberala parti vid regeringsmakten, om än knappt.

I Frankrike är Emmanuel Macron president sedan 2,5 år med sitt i huvudsak liberala parti Framåt. Och i Tyskland är Angela Merkel förbundskansler i en koalitionsregering mellan sitt borgerliga parti och Socialdemokraterna.

Men de länderna är trots sina styren alla splittrade och utmanade av liknande krafter eller partier som de nationalistiska och (höger-)populistiska. Till exempel Alternativ för Tyskland och Marine Le Pen och hennes parti i Frankrike.

De flesta av de nationalistiska ledarna och deras partier är klimatförnekare eller åt det hållet. Det bådar inte gott när vikten av att minska koldioxidens ökning i luften och den globala uppvärmningen är större än någonsin.

Trots det konservativa partiet Torys valseger i Storbritannien är det också ett exempel på nationalism. Detta eftersom vallöftet att få brexit genomförd var avgörande för Torys seger. Och det är förstås ett uttryck för (brittisk) nationalism att vilja lämna EU på det sätt som Storbritannien ska göra inom kort.

De flesta av de nationalistiska ledarna och deras partier är klimatförnekare eller åt det hållet. Det bådar inte gott när vikten av att minska koldioxidens ökning i luften och den globala uppvärmningen är större än någonsin.

Att den svenska klimataktivisten Greta Thunberg och hennes budskap att lyssna på vetenskapen betytt mycket för klimatfrågan, samt att hon kom att pryda omslaget på tidskriften Time, är en motkraft mot de nationalistiska klimatförnekarna. Men det är de senare som tyvärr sitter på makten i många länder och prioriterar annat än minskade koldioxidutsläpp.

Frågan inför 2020 är om 2019 var toppen på den nationalistiska vågen och dess polarisering eller inte.