Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robert Sundberg: Smekmånad för Löfven med de nya ministrarna

Nya regeringen

Annons

Den här nya statsministern, är inte han väldigt lik den gamla? Så kan man säga om Stefan Löfven (S). Och för en blivande statsminister, även om denne haft ämbetet tidigare, gäller det att ligga steget före.

Redan innan denne får klartecken i en omröstning i riksdagen om regeringsbildare måste han, eller hon, skissa på en ministerlista.

Det gäller även Löfven. Det är många som ska tillfrågas och få betänketid en dag eller två. Även om ringandet inte kan påbörjas förrän klubbslaget fallit i riksdagen gäller det att vara i startgroparna.

I Löfvens fall är det samma två partier som får fortsätta regera, med nytt underlag för budgetar i form av Centerpartiet och Liberalerna.

Vi vet att Alice Bah Kuhnke (MP) slutar som kulturminister, för att bli en av toppkandidaterna för sitt parti i valet till Europaparlamentet.

Om MP får så många ministerposter som partiet hade gångna mandatperioden, sex, är oklart. Om regeringen blir så stor som totalt 24 ministrar, är också osäkert.

För en regeringsbildare gäller det att balansera olika intressen när ministerposter fördelas. En är den könsmässiga sammansättningen på regeringen. Det bör vara ungefär lika många män som kvinnor.

Särskilt borgerliga, och då främst moderata, politiker brukar anse att det de kallar kompetens är viktigt när poster ska besättas. Om det alltid gäller är oklart.

I valet till EUs parlament har Anna Maria Corazza Bildt (M) haft svårt att få kandidera till omval trots att hon velat och efter tio år som EU-parlamentariker har kompetens. Så i borgerliga partier som Moderaterna kan annat än kompetens styra vilka som utses till ämbeten, kandidaturer och annat.

För ett parti som S gäller det att balansera en rad andra faktorer än kön. En är geografi. Alla delar av landet, eller partiorganisationen, bör ha representation. Det blir lätt att många ministrar kommer från Stockholmsområdet.

En (försvars-)minister som Peter Hultqvist från Dalarna anses i Stockholm komma från landet eller landsorten och kan klassas som en från de sju skogslänen. Att han kommer hundra mil från Norrbottens län är inte så noga från Stockholms horisont.

Apropå nordligaste länet kommer (landsbygds-)ministern Sven-Erik Bucht därifrån. Även han representerar landet utanför Stockholm och skogslänen.

Regeringsbildaren har också att tänka på åldersmässig fördelning. Bucht, Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström hör till de äldre ministrarna, liksom Löfven. Om yngre politiker ska tas in som ministrar är att tänka på för Löfven.

I regeringsbildningen 2014 var Aida Hadzialic en ung S-politiker som utsågs till minister på utbildningsdepartementet.

Statsministern har också att tänka på att ha många från riksdagen som ministrar. De senaste årtiondena har regeringschefer haft en förkärlek för att plocka in personer som inte suttit i riksdagen till ministerposter. Göran Persson gillade det och att överraska. Så var fallet då Thomas Bodström utsågs till (justitie-)minister 2000.

För förankring i partiet och i delar av landet kan ett kommunal- eller regionråd utses till minister. En regeringschef kan också flytta om sina ministrar.

För att överbrygga motsättningar i sitt parti kan regeringsbildaren också utse ministrar. 1994, 1,5 månad före folkomröstningen om EU-medlemskap, utsåg Ingvar Carlsson Marita Ulvskog och Margareta Winberg till ministrar, fastän de till skillnad mot Carlsson och de andra ministrarna var emot EU-medlemskap.

Att ha någon minister med facklig bakgrund är också bra för en socialdemokratisk regeringsbildare.

I en koalition är ett parti som inte är statsministerns det som får ge förslag på de av sina politiker som partiet vill ha som ministrar. Regeringsbildaren utser sedan dem.

Efter oljekrisen 1973 blev det ovanligare att regeringar omvaldes. De partier som regerade förlorade ofta val och ersattes av en ny regering som i sin tur förlorade valet därpå.

Vi får se hur många nya ministrar nygamla Löfvenregeringen får och om det ger regeringspartierna några smekmånader och ökat väljarstöd

Ibland brukar nya regeringar få en smekmånad, ibland uteblir den. Så kallade smekmånaden är i praktiken vanligen tre, fyra månader.

För de nya borgerliga regeringarna efter valen 1991 och 2006 uteblev smekmånaden (månaderna). Deras partier minskade i väljarstöd. Ledande oppositionspartiet S ökade.

Fredrik Reinfeldts nya alliansregering 2006 fick en dålig start med två ministeravgångar drygt en vecka efter tillträdet.

Hösten 1978, efter två års regerande, avgick Thorbjörn Fälldins borgerliga trepartiregering på frågan om kärnkraften. Efter det tillträdde en regering ledd av Ola Ullsten, ledare för Folkpartiet som Liberalerna hette då. Den hade stöd av sitt partis 11 procent i riksdagen, men tolererades av Centerpartiet och Socialdemokraterna.

Den fick ökat väljarstöd sina första månader, från 11 procent i Sifo i september 1978 till 16 procent i januari. I mars noterade Ullstens parti 18,5 procent i Sifo och var största borgerliga parti. Att Ullstens parti ökade berodde delvis på den uppmärksamhet det fick med många nya ministrar.

Vi får se hur många nya ministrar nygamla Löfvenregeringen får och om det ger regeringspartierna några smekmånader och ökat väljarstöd den tiden.

Annons