Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ronny Svenssons krönika: Annie Lööfs marginella glesbygdspolitik

Annons

I torsdags utlovade Centerpartiet – eller jag som Annie Lööf brukar säga när C vill lansera något nytt i politiken – att lägre skatter till boende i de norra stödområdena skulle vara en viktig rättviseinsats och en väsentlig dellösning för att befolkningen i norr inte ska överge sin hembygd.

Det är sant att de som bor i en stor del av landsbygden i hela landet och speciellt i de sju så kallade skogslänen betalar en betydligt högre kommunal inkomstskatt än gynnade regioner i söder.

I Dorotea kommun i Västerbotten betalar invånarna högst skatt i landet med drygt 35 kronor per hundralapp (35.15) medan man i Österåkers kommun i Stockholmsregionen bara får punga ut med 29 kronor (29.18). Frågan är emellertid om en skattesänkning på några få tusenlappar per person och år till en beräknad kostnad för staten på 2,9 miljoner tillhör de mest effektiva och nödvändiga lösningarna för att minska de regionala klyftorna i landet?

Risken med en sådan politik är samtidigt uppenbar – att man fokuserar på helt marginella lösningar istället för att gripa tag i de för norra Sverige och landsbygden helt avgörande frågorna – en dåligt fungerande infrastruktur, ett fortfarande outbyggt IT-system, otillräckliga investeringar i kvalificerad utbildning samt bristen på statlig och privat hushålls- och företagsservice för att få vardagen att fungera.

Jag kan hålla med om att norra Sveriges befolkning kan behöva positiva ”signaler” i en tid då servicen sviktar eller helt försvinner, utflyttningen fortsätter och det privata näringslivet nästan enbart väljer storstadsinvesteringar. Risken med en sådan politik är samtidigt uppenbar – att man fokuserar på helt marginella lösningar istället för att gripa tag i de för norra Sverige och landsbygden helt avgörande frågorna – en dåligt fungerande infrastruktur, ett fortfarande outbyggt IT-system, otillräckliga investeringar i kvalificerad utbildning samt bristen på statlig och privat hushålls- och företagsservice för att få vardagen att fungera.

Det är bra att diskrimineringen av landsbygden och särskilt den i norra Sverige uppmärksammas även mellan valrörelserna men om vi ska lyckas med att minska de allvarliga regionala klyftorna och ge samtliga regioner avgörande insatser att utvecklas krävs helt andra tag än nya bidrag från det politiska systemet. Låt mig nämna några exempel på de satsningar som invånarna i norr själva haft på sin önskelista sedan flera decennier tillbaka. Kommunerna i det område som torsdagens politiska utspel riktades mot har krävt att de i likhet med i Norge, där man har ett fungerande system, borde få del av de stora vattenkraftsvinsterna i Norrland.

En önskad summa på cirka 5-6 miljarder per år (beräknad utifrån en ytterst marginell skatt på vinsten per kilowattimme) hade kunnat användas till att rusta upp de undermåliga riksvägarna i främst inlandet, till att skapa en modern järnväg av Inlandsbanan och att ge ordentliga summor till kommunernas investeringar. Detta har Riksdagen majoritet vägrat att ställa upp på år efter år samtidigt som den utan tvekan satsar stora summor på Förbifart Stockholm, gigantiska järnvägs- och väginvesteringar mellan storstäderna, nya tunnelbanor i huvudstaden och åtskilliga miljarder kronor för nya bostäder i södra Sverige.

För tio år sedan föreslog en statlig utredare att staten borde bygga upp gedigna servicecentra i varje kommun med statlig, kommunal och privat service för hushåll och småföretag. Samtliga kommuner i landet sa entusiastiskt ja till detta. De borgerliga regeringarna under Reinfeldt sa nej. Man lade förslaget i papperskorgen strax efter publiceringen. Nu byggs dessa ut i miniformat men bara till en liten del av samtliga kommuner på landsbygden.

Det svenska skatteutjämningssystemet, som innebär att staten med flera tiotals miljarder bidrar till att jämna ut inkomstskillnaderna mellan landets kommuner och att kommunerna mellan sig omfördelar viss del av de kommunala kostnaderna, har en avgörande betydelse för att samtliga kommuner skall klara av sin välfärdsproduktion – skolan, vården och omsorgerna. Detta system har en avgörande betydelse för att landet skall fungera eftersom det bidrar med stora delar av många kommuners budgetintäkter.

Systemet behöver förstärkas utöver vad som nyligen föreslagits av en statlig utredning. Det handlar i detta fall om en förstärkning på minst 50-80 miljarder per år om vi skall klara inte minst en anständig äldreomsorg och en utvecklad och mer kvalificerad undervisning för barn och vuxna. Och glöm inte det försvunna banksystemet i en stor del av de aktuella kommunerna. På denna punkt saknar jag inte bara konkreta och aktuella förslag för att hindra bankdöden utanför storstäderna och ge hushåll och småföretag chans att finnas kvar med hjälp av nödvändiga krediter.

Dessa budskap saknade jag i Centerns – förlåt Annies – löften till invånarna i norr.

Ronny Svensson

Annons