Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Röster mot rasism tystas

Den 23 februari lanserades den ideella webbtjänsten Sajtkoll.se. Syftet var att göra det enkelt att kolla upp avsändaren bakom en nyhet, för att inte av misstag råka dela en länk till ett främlingsfientligt medium i tron att det handlar om seriös journalistik. Snabb och enkel källkritik, som även kunde identifiera satir-, myt- och bedrägerisajter.

Annons

Bakom tjänsten stod några av Sveriges i mitt tycke bästa journalister. De arbetade gratis, en liten insats för att stävja det flöde av till nyheter kamouflerad rasistisk propaganda som översvämmar de sociala medierna.

Tre dagar senare stängdes Sajtkoll. Då hade sajten utsatts för flera hackerattacker och initiativtagaren Kolbjörn Guwallius, som tidigare bland annat avslöjat hur väktarbolag upprättat olagliga register över grafittimålare, berättar om både hat och hot.

– Någon hade börjat kartlägga min familj och då kändes det inte värt det längre, sade Guwallius till tidningen Journalisten.

Det finns någonting klädsamt i hans uppriktighet, i erkännandet av nederlaget. Och samtidigt någonting djupt sorgligt, för det som inte är värt det längre är i själva verket kampen för allas lika värde. Dagen innan Sajtkoll gick i graven publicerade Alexandra Pascalidou, programledare för institutionen Ring P1, ett inlägg på sin blogg. Den om rasism och sexism. Om 20 år av hat, hot och trakasserier. Det Ett stycke lyder: Jag har försökt uppmuntra och stödja andra som ständigt står i skottgluggen för liknande attacker. Att hjälpa andra som har det svårt är ett sätt att slippa se sig själv som svag och utsatt och att inte falla offer för navelskådning och självömkan. Så jag har gjort mitt bästa. Men jag orkar inte längre. Det är i dagsläget oklart om Pascalidou blir kvar på radion.

Varken hon eller Guwallius kan eller ska klandras. Att inte orka, att inte tycka det är värt det längre, är förmodligen det enda rimliga förhållningssättet på individnivå. Men att så är fallet säger någonting om hur motståndet måste organiseras. Ingen ska behöva stå ensam. Ingen ska behöva känna att den inte orkar. Hot är en form av psykiskt våld. När hoten riktas mot en enskild är de svåra att värja sig mot. Men när de riktas mot en rörelse förlorar de sin udd, kolliderar med massans enighet och ebbar ut.

På internet har de främlingsfientliga horderna ett väloljat hatmaskineri. De måste mötas av folkrörelser som tar kampen runt fikaborden, på arbetsplatserna och i skolan. I dag finns inte dessa folkrörelser. Att skapa dem är av helt avgörande vikt för slaget om anständigheten, jämlikheten och den av liberalerna så omhuldade yttrandefriheten.

Även om jag har en känsla av att vare sig Guwallius eller Pascalidou kommer vara orkeslösa särskilt länge.