Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rune Lindström 100 år – Himlaspelet 75 år (4)

Rune Lindström skriver inte Himlaspelet för att texten ska framföras på Dramaten eller bli en biograffilm. Hans vision är inte en riksturné eller att en grop i Leksand ska fyllas med hundratusentals besökare.

1930-talet var ett krångligt årtionde. Efterkrigstidens komplexitet växer av revansch och hämnd. En handfull ledare söker makt och medel för att fortsätta där första världskriget slutade. Vanligt folk måste ha funnit detta obegripligt och skräckinjagande.

Det är förvirrande när vardagen inte är begriplig. Därför börjar Rune Lindström skriva. Det är ett heltidsgöra att söka svar och tröst. Därför sammanfattar han på rimmad vers sitt trettiotal när han växer upp från pojke till man. Två ytterligheter påverkar honom; det stora politiska sammanhanget och den lilla världen kring Siljan, i synnerhet kring leksandstrakten.

Himlaspelet formas i en smutsig värld. Med diktens hjälp flyr en ung man vardagen. Det gamla Dalarna blir ett halmstrå.

Rune Lindström flyr bakåt i tiden. Resans mål är tillvaron innan industrialismen och kapitalismen. 1928 var han tolv år. Då besökte han Dalarna för första gången. Från dag ett fascineras han av berättelserna från förr, i synnerhet tolkningarna av Gamla testamentet. Det som slår rot i den unga pojken är målningarna om livet och döden som dalmålare under 1800-talet skapade på stugväggarna i byarna kring Leksand. De bilderna och den livssynen kommer att blomma i honom under resten av hans liv. Rune Lindströms upptäckt är att religiositeten och kunskaperna i provinsen, i den vanliga mannen och kvinnan, inte nödvändigtvis kom från auktoriteter utan från fäderna, de gamlas erfarenheter men också från arbetskamraterna som man delade vardagen med.

I slutet av trettiotalet börjar han studera till präst. Men han kommer att söka sig allt längre bort från djupsinniga kammarspekulationer om de yttersta tingen. Han tycker förklaringsmodellerna är krångliga och svenska kyrkan snusförnuftig. Ur den konflikten växer Rune Lindström och hans saga, Ett spel om en väg som till Himla bär eller Himlaspelet. Hösten 1941 släpper han lös sin teaterdikt som han skriver när han inte ids plugga pastorala profilkurser längre. Och dikten lever fortfarande.

Historien om drängen Mats Erssons (din och min) livsvandring placeras mitt i en jättepublik. En publik bestående av människor med olika motståndsvallar att övervinna, medvetna eller omedvetna om den röda tråden som är den kristna kallelsen, eller medmänskligheten och nådens väg. Den största kategorin var de som aldrig ens skulle komma på idén att närma sig en kyrkodörr. Sedan har vi de som helst vill ha budskapet om människans krångliga väg till Paradiset framfört på ett traditionellt sätt. Slutligen de som gömmer sig bakom trygga och invanda betraktelsesätt och aldrig lyssnar på något annat än det. Alla dessa olika läger söker sig till Himlaspelets naiva dalmålningar och de återvänder om och om igen. Hur är det möjligt?

Kanske parnassens budskap och tolkningar fick sitt nödvändiga perspektiv i Himlaspelet? Upplevelsen av den mänskliga sidan är lättare att ta till sig när den drabbar en vanlig människa och klant som du och jag.

Men det kommer alltid att finnas de som tycker att Himlaspelet är för solidariskt. Det får ju inte vara för lätt för den lilla människan att komma in i himlen.

Men dogmernas väg är väl också bara ett sätt att försöka klämma in sig i paradiset på.

LÄS TIDIGARE AVSNITT HÄR:

Rune Lindström 100 år (1)

Goebbles irriterade på Himlaspelet (2)

Rune Lindström 100 år (3) Widding och Beatles