Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rymdeposet Aniara fyller 60 år

/
  • Harry Martinson var talare vid Första majfirande på Gärdet 1958.
  • Aniara startar rutinmässigt från Jorden, men tvingas till en nödgir för en asteroid, kommer ur kursen och fortsätter manöverodugligt ut i rymden. Någon återvändo är inte möjlig.

Det är i dag 60 år sedan författaren Harry Martinsons stora epos Aniara mötte sina första läsare. Diktverket är ett av de största i den svenska litteraturhistorien.

Annons

Harry Martinson är välkänd som en av Sveriges mest framstående diktare under 1900-talet. Han levde 1904-1978. Han hade från barndomen ett äventyrligt liv. Blev utackorderad som sockenbarn när han var sex år. Rymde och blev sjöman. Började skriva, var 1929-1940 gift med Moa Martinson. Det var en produktiv period, även om äktenskapet inte var problemfritt.

1949 blev Harry Martinson ledamot av Svenska Akademin och 1974 fick han Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eivind Jonson. Det utsattes för hård kritik, främst för att båda tillhörde Akademin som utvalde pristagarna. Kritiken berörde Martinson så hårt att han tog sitt liv.

En höstdag 1953 studerade Harry Martinson natthimlen med sin kikare. Det inspirerade honom till att han för sin hustru Ingrid började diktera rymdeposet "Sången om Doris och Mima". Det skedde närmast i ett tillstånd av dröm och vaka och ingick som en del i diktsamlingen "Cikada". Därefter fortsatte Martinson att vidareutveckla diktverket i tre år och 1956 publicerades det i sin helhet som Aniara. Det är alltså på dagen 60 år sedan.

Aniara är självklart ett av de allra största diktverken på svenska. Det har också kommit i flera upplagor på många språk och analyserats i en lång rad böcker. Bland utgåvorna på svenska av Aniara vill jag särskilt nämna den som kom 1997 och innehåller ett förord av Martinson från 1963, en fyllig litteraturförteckning och en väldokumenterad analys av finlandssvenske professorn Johan Wrede. En berömd opera och flera sceniska versioner har även gjorts om Aniara.

Vad är Aniara?

Den benämns goldonder och är ett stort rymdskepp med åtta tusen människor ombord. Den går tillsammans med många liknande farkoster i flykttrafik till Mars sedan Jorden blivit strålningssmittad efter ett stort krig.

Aniara startar rutinmässigt från Jorden, men tvingas till en nödgir för en asteroid, kommer ur kursen och fortsätter manöverodugligt ut i rymden. Någon återvändo är inte möjlig.

Vi möter en rad bildspråk och liknelser i texten. Asteroiden heter Hondo som är namnet på den ö i Japan där Hiroshima ligger och där den första atombomben fälldes. Färden går mot stjärnbilden Lyran som förknippas med poesin.

Aniaras fart i rymden försöker Martinson förklara genom att hänvisa till en gammal skröna som pekar på att en liten blåsa i ett glas rör sig oändligt sakta under tusen år. Fastän Aniara går mycket fortare än en snabb planets "är hennes hastighet med rymdmått sedd på pricken svarande mot den vi vet att blåsan gör i denna skål av glas". Det har ingen förankring i vetenskapen, men är onekligen ett fantastiskt bildspråk.

Under läsningen står det snart klart att Aniara handlar om något mycket mera än en rymdfärd. Martinson utnyttjar sina omfattande kunskaper inom naturvetenskapen och förenar dem med sin humanistiska inriktning. Där finns massor med anspelningar på historiska, religiösa, politiska och kulturella händelser.

Dikten växlar stundtals mellan hisnande perspektiv och vardagsnära detaljer, mellan finstämd lyrik och skillingtrycksliknande detaljer. Men allt har sin givna plats och vävs samman till en meningsfull helhet. Vi möter en mångfald olika aspekter som berör nutidsmänniskan. Det motiverar undertiteln till Aniara: "En revy om människan i tid och rum".

I Aniara finns ett televisionsliknande tekniskt underverk som kallas Mima. Den är bara till en del en mänsklig skapelse. Den har fortsatt att utveckla sig själv och kan förmedla bilder och dofter från nyupptäckta världar. Miman har också ett samvete och är en omutlig sanningssökare. När den ser hur Jorden förintas genom ett vapen som är många gånger kraftigare än en vätebomb bryter den samman. Berättaren suckar att det inte tycks finnas något skydd mot mänsklig grymhet.

I Aniara möter man också tecken på den ytlighet som tyvärr i alltför hög grad känns igen i vår tid. I en vers görs anknytning till bokläsning: "Den lata hjärnan blev sin egen börda och hyllans klara andar aldrig lästa sågs vända ryggen åt de lättjedästa som aldrig mer av tankar blevo störda".

De goda gärningarna i Aniara görs av kvinnor. Piloten Isagel står för makt, godhet och kunskap:

Hur suverän hon är, hur oåtkomlig.

Hon sårar liksom rosorna kan såra,

fast inte som så många sagt med törnet.

En ros den sårar alltid med sin ros

och sårnaden blir ändå törnesår,

men kanske ändå oftare ett sår

av bara skönhet, bara skönhetseld.

Religiösa föreställningar spelar stor roll i Aniara. Sin egen inställning har Martinson förklarat så här:

"Eftersom jag inte kan vara helhjärtat religiös tvingas jag att välja mellan gåtan och guden. Och av de två väljer jag gåtan – den är lika överväldigande som någon gud."

Sambandet mellan universum, solen och jorden skildrar Martinson på ett poetiskt sätt i flera sånger i Aniara. I en intervju har han uttryckt det så här:

"När man ser den stora rymden – denna oändlighetens oändlighet – då får man en förnyad kärlek till jorden. Då blir man glad åt att det finns skogar och grönt på ängarna. Jag tror att det är nödvändigt att göra en sådan här resa med tanken för att komma tillbaka till Jorden och ängen."

Det tycker jag kan stå som en god sammanfattning av det stora rymdeposet Aniara.

Annons