Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

S är på gång och Alliansen på väg ut

Annons


När Stefan Löfven redan på onsdagen deklarerade att ett nytt mål för jobben ska sättas – lägst arbetslöshet i EU till 2020 – är nog inte det viktigaste bristen på konkretion i detta mål, utan själva djärvheten i det.

På sätt och vis var det kulmen på den jobblinje som Löfven talat om sedan han tillträdde som partiordförande och där har han nog lyckats ganska bra: Numera verkar det som om väljarna faktiskt mer och mer förknippar jobbfrågan med just socialdemokratin. Hur mycket det beror på (s) och hur mycket det beror på en allt blekare Allians är svårt att säga. Men Löfven har en strategi och han viker inte av från den och det gör intryck på de egna medlemmarna och på väljarna.
Men jag undrar om partiledningen verkligen är helt klar över vad det faktiskt kan innebära att slå fast ett sådant mål. För att lyckas med en sänknig av arbetslösheten i den här skalan blir partiledningen förr eller senare tuvungen att inse att nya jobb också måste få komma i den offentliga sektor, där behoven är skriande.

Ja, om man ska lyckas med detta så måste det rimligen innebära att partiet skaffar sig en ny och uppdaterad syn på det så kallade finanspolitiska ramverket, dvs gör det långt mer flexibelt så att någon form av aktiv konjunkturpolitik blir möjlig. Överskottsmålet måste exempelvis rubbas på så att svenska staten slutar att fixera sig vid att betala av på statsskulden och istället använder pengarna till investeringar.
Numera är rentav den gamle arkitekten bakom detta finanspolitiska ramverk, den 83-årige ekonomen Assar Lindbeck som kläckte idén under nittiotalskrisen, ilsken på hur stelbent det används och att det därmed blockerar kampen mot arbetslösheten. Att såväl Anders Borg som moderaternas partisekreterare omedelbart gick ut och försökte förlöjliga Löfvens utspel måste betraktas som ett gott tecken: De blev oroade.

De progressiva krafterna inom arbetarrörelsen har här en uppgift att peka på behovet av massiva investeringar, av uppluckring av det finanspolitiska ramverket och även behovet av en vettigare riksbankspolitik. Som det nu är kan den oberoende svenska Riksbanken de facto underminera varje försök att öka sysselsättningen eftersom den sitter fast i bekämpandet av en inflation som inte längre existerar.
Det fanns verkligen ett slags optimism på kongressen. Detta trots att antalet medlemmar i partiet i dessa yttersta tider till och med sjunkit under 100 000-strecket – jämfört med det tiodubbla för en generation sedan. Men kanske kommer folk i allmänhet att dra slutsatsen att det bland de stora partierna trots allt är inom socialdemokratin som de avgörande frågorna just nu ställs och diskuteras – dels kring arbetslösheten men också kring den brännande frågan om vinster i välfärden.

Den kompromiss som kongressen kom fram till i vinstfrågan var visserligen inte långtgående. Jag misstänker att vänsterhalvan har jublat för tidigt. Några större begränsningar av vinstmekanismen blev det inte fråga om.
Men ändå: Det viktiga kan vara att det socialdemokratiska partiet i alla fall hett diskuterar den enorma förändring som ägt rum i Sverige när riskkapitalbolag och vinstintressen invaderat skola, äldreomsorg, personlig assistans, det vill säga hela välfärdsstaten – för att komma åt den lukrativa skattebasen.

Allianspartierna diskuterar inte detta. De är nöjda. Skolminister Björklund slår dövörat till när alltmer forskning visar att friskolerevolutionen är på väg att slå sönder skolvärlden och segregera den och resultera i allt sämre prestationer från elevernas sida. Och ovanpå allt detta försvåra all ekonomisk planering i kommunerna. Lika litet bryr sig socialminister Hägglund om en misslyckad apoteksavreglering. Och moderaterna tycks strunta i miljarderna som mystiska företag i jobbcoachingsbranschen slösar bort.
Trots allt diskuterar Socialdemokratin allt detta. Och även om inga särskilt dramatiska beslut togs på kongressen är det inte omöjligt att folk och väljare känner av det: S är på gång, Alliansen på väg ut.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se