Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så gick det till när kvinnorna förlorade makten

Annons


Under stenålderns slutskede kommer den stora och brutala förändringen i Europa. Den norska veterinären och forskaren Bergljot Börresen beskriver den mycket målande i sin bok Den ensamma apan (Prisma 1999).

Hon citerar den litauisk-amerikanska arkeologen Marija Gimbutas: "Det kvinnostyrda hackjordbruket under Yngre stenålder i Europa var fredligt och jämställt. Klimatet bjöd inga problem. Man sådde, vårdade, skördade och hyllade med tacksamhet den Stora Gudinnan som gav och bevarade liv. Hedrade henne med fester och konstnärligt utsmyckade offergåvor i vackra tempel. Vi behöver bara tänka på den minoiska kulturen på Kreta. Att bygga skyddande palissader med vakttorn runt samhällena fanns det ingen anledning att göra.

Invandrarna däremot ”var ett rörligt, krigiskt och mansdominerat folk där kvinnorna hade låg status och saknade makt. Nomadsamhället var starkt socialt skiktat med furstar och hövdingafamiljer som dominerade de fattigare släkterna. Deras trygghet och rikedom var boskapsflockarna – ju större, desto bättre. Nomaderna hade ingen lojalitet mot jorden, landet som de bara utnyttjade på sin genomresa till nästa lägerplats.”

De drar från stäpperna i öster, tränger in i Europa och når fram till Donaus utlopp i Svarta Havet ca 4500 f Kr. Det beridna folket överfaller och massakrerar de öppna oskyddade byarna och följer Donau upp över Europa, vidare utmed Elbe och Rhen mot Nordsjökusten i omgångar under nästan tvåtusen år. De lokala bondefolken dödas och plundras om de inte förslavas av de nya härskarna. Hästnomaderna är ”himmelsorienterade” och det är med dem manliga gudar som Mitra, Divus, Janus, Mars och Odin träder in på scenen. Så småningom kommer även Jahve.

Arkeologiska fynd har avslöjat ”gravar där skeletten bär märken efter spjut och yxor, och på vissa ställen har de funnit rena massgravar där män, kvinnor och barn har kastats huller om buller med stora hål i skallen efter dödande yxhugg.”(s 66) Vi känner igen oss, eller hur? Inget nytt under solen som sagt, men idag är det märken av kulhål i kropparna i stället. Det fredliga urmatriarkatet i Europa krossas av det första patriarkatet.

Vad orsakade dessa brutala och omfattande överfall? Svaret finns delvis i klimatet. För nästan 8000 år sen inträffade en lång torrperiod som påverkade både Asien och södra Europa. Mellan- och Nordeuropa däremot hade rikligare nederbörd, stora skogar och våtmarker. Många som drabbades runt det torrare Medelhavet vandrade helt enkelt norrut, svedjade och röjde ny mark under vägen. Så småningom kom de ända upp till Skandinavien. Vi kallar det ”Gropkeramisk kultur” under Yngre stenålder.

Varje hackjordbrukande kultur som fortfarande finns på jorden har än i dag matriarkat, även om det ofta är påverkat av omgivande patriarkala samhällen. I ett exempel bestämmer visserligen inte mannen i hemmet, men inte heller kvinnan utan hennes bror!

Däremot var södra Ural och Kaspiska havets östkust redan omgivna av stäpper och öken när torkan kom. Här talar vi om flera år då regnen helt uteblev. Fynd tyder dessutom på att här uppstod världens första tamhästavel redan tusen år tidigare (s 63): ”Detta imponerande djur, som älskar att springa och som har lätt för att samarbeta med människorna, skulle bli en viktig aktör i den stora omvälvning som låg i sin linda.”

”Hästen var från första stund mannens djur. En jägare till häst kunde nu röra sig fem-sex gånger snabbare än han själv kunde springa, så att han dagligen kunde röra sig över ett betydligt större område än tidigare.” Dessutom såg han omgivningen uppifrån, en inte oviktig förändring av perspektivet när det gäller att se ner på andra! Högmodet i sin mest ursprungliga form med andra ord.

Marija Gimbutas ställer de två kulturerna i skarp kontrast mot varann (s 68f): ”De gammaleuropeiska kvinnornas myndighet och inflytande försvann i det nya samhället, där kvinnan hade blivit mannens privata egendom och kunde köpas, säljas och rövas på samma sätt som mannens djur – ja, kvinnan behandlades ’som ett djur’.” Så förhåller det sig väl än på många håll, kan man tänka. Men undantag finns lyckligtvis.

Hos nomaderna hade det enskilda djuret inget värde som individ utan ”hondjuren var kapitalet som förräntade sig i form av lamm och kalvar. Ett annat indoeuropeiskt ord för boskap är chatal, som går igen i det engelska cattle och i vårt ord för egendom, kapital.” Att stjäla boskap var den tidens bankrån. Det gamla sanskrit-ordet för furste eller hövding betyder boskapens herre. Mannen med den största boskapshjorden utnämner sig till ”skapelsens krona” och mönstret upprepas nedåt.

En parallell till hästnomaderna finner vi i Sydamerika, det gamla Inka-riket. Även om indianerna var skickliga djurtämjare hade de bara få husdjur, nämligen laman med den fantastiskt mjuka ullen och det lilla feta marsvinet som fanns i alla hem och var ett slags levande reservproviant. Övrigt vilt saknade de sociala egenskaper som är nödvändiga för att leva samman med människor och vildhästen var utdöd på den amerikanska kontinenten sen åtminstone 10000 år.

Inkariket har visat sig vara en skoningslös militärdiktatur, där lamadjuret var värdeenheten (s 83): ”Varje hondjur var en del av härskarens kapital, och avkomman var räntan, precis som boskapen hade varit i Eurasien.” Man använde tio olika brukskategorier för att kunna mobilisera exakt de djur som behövdes för en speciell uppgift. Även människorna var ’boskap’.

En litteraturforskare som Börresen hänvisar till, Gordon Brotherston, har påvisat överensstämmelsen mellan Sydamerika och den Gamla Världens nomader, trots olikheterna i gudstro. Han menar att det är herdefolkens levnadssätt som är den gemensamma nämnaren. Deras stora rörlighet och det ständiga behovet av nya betesmarker gav strategiska fördelar jämfört med de bofasta bönderna och orsakade stora erövringskrig. Avsaknaden av respekt för jorden och dess odling ledde till att hela byar jämnades med marken utan någon som helst tvekan. Målet var att skaffa största möjliga betesland och att erövra så många bytesdjur som möjligt.

”Nomader blir experter på att ha överblick över vartenda djur i de stora flockarna. Detta gör dem till skickliga byråkrater. De för noga räkenskap över djur och undersåtar och använder både folk och fä som brickor i sitt ekonomiska och strategiska spel. Djuren är kapital och värdeenheter och har praktiskt taget upphört att vara individer. Och sist men inte minst: alla människor som inte är ’vi’ får samma behandling som djuren. Den besegrade befolkningen blir ett slags extra husdjur.” (s 85) Ja, visst känner vi igen oss!

Men det var ytterligare ett viktigt inslag i vardagslivet som försvann, när kontakten med den livgivande jorden bröts. Sättet att uppfatta tidens gång. I det gamla jordbundna matriarkatet hade människorna en annorlunda tidsuppfattning än dagens, där vår tillvaro styrs av klockan i ett tempo som sätts av de maskiner vi omger oss med. Vi rusar framåt i en enkelriktad tidslinje, även om den skenbart går i krokar, mot ett slutmål som hela tiden framstår som bättre än där vi är nu.

Finns det verkligen ett annat sätt att mäta tid?


Maria Höglund