Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Satsa inte på att bli en gammal kvinna!

Annons

När jag för några år sedan frågade min yngsta son vad han ville bli när han blir stor blev svaret miljonär. Inget annat. Bara miljonär. Det är antagligen inte ett så väldigt ovanligt svar bland barn nu för tiden. Men krångligt, eftersom det inte går att utbilda sig till. Jag tipsade i alla fall om att han borde engagera sig mer i skolarbetet, börja lägga undan månadspengen redan nu och fundera på om han kanske skulle kunna uppfinna något som han tyckte saknades i världen.

Bra tips, allihop. Men, jag hade också kunnat säga vad han absolut inte skulle satsa på: att bli en gammal kvinna. (Nej, chansen att min son byter kön i framtiden är inte jättestor, men jag borde ändå ha varnat.)

För enligt prognoserna kommer varannan kvinna som går i pension de närmaste åren att bli fattigpensionär. Dessa kvinnor kommer alltså att ha en inkomst under existensminimum.

Det handlar om kvinnor som stannat hemma med barnen. Kvinnor som, när de väl börjat arbeta igen, arbetat deltid inom typiska kvinnoyrken (alltså låglöneyrken). Dubbla förlorare är de som har arbetat på arbetsplatser utan kollektivavtal. För då är chansen mycket stor att de inte heller har rätt till tjänstepension. En pension som i slutändan kan betyda flera tusenlappar i plånboken, varje månad.

Trippeldubbla förlorare är de kvinnor som tagit huvudansvar för familj och barn under de år då maken gjort karriär, och sedan blir en av parterna i en separation eller skilsmässa.

Det är inte särskilt många som tänker på sin framtida pension när de är barn, inte heller tenderar vi att göra det särskilt ofta när vi är i familjebildartagen. Vi har ofta våra roller klara för oss. Mamma är den som stannar hemma. Mamma är den som arbetar deltid, för att barnen inte ska behöva vara så länge på dagis/fritids. Mamma är den som inte gör någon karriär, utan stannar kvar i samma yrke under hela sitt arbetsliv. För familjens skull.

Vi tänker att vi gör enskilda, individuella val, som passar bäst för just vår familj. Det som dock är himla konstigt är att de här individuella valen nästan ser likadana ut i alla familjer. Vi kör enligt standardmall 1A. Mamma är den som sätter familjen först och därmed sätter arbetet i andra hand.

Jodå, jag hör redan mina kvinnliga vänner och kollegor protestera: Men vi har valt det här själva. Det här passar bäst för just vår familj. Här bör tilläggas: det finns ingen biologisk förklaring som säger att kvinnor skulle vara mycket bättre funtade på att ta hand om barn än vad män är, hur mycket familjekonservativa debattörer än påstår att det förhåller sig så.

I den politiska debatten brukar det heta att vi inte ska komma med politiska pekfingrar vid familjernas köksbord. Familjerna ska bestämma själva. Visst. Men när det inte sker någon förändring? När standardmall 1A ser likadan ut generation efter generation?

Tanken med den kvinnliga frigörelsen, att kvinnorna tog sig ut på arbetsmarknaden, var att vi inte längre skulle vara beroende av en man för vår försörjning.

I stället skulle anledningen till att vi, kvinnor och män, inledde förhållanden, kanske till och med gifte oss, vara för att vi tyckte om varandra, för att vi vill ha ett liv tillsammans. Inte på grund av att vi inte har råd att vara ensamma. Tyvärr har denna kamp inte riktigt nått ända fram. Alldeles för många kvinnor kommer att få svårt att klara sig ensamma efter pensioneringen.

När jag var liten hade även jag tankar om min framtid. Kanske statsminister. Gärna journalist. Men en framtid jag inte såg framför mig, det var livet som fattigpensionär.

Så därför vill jag i god tid tillägga några tips till min, nu några år äldre, son: När du väl kommer ut på arbetsmarknaden, arbeta heltid. Välj en arbetsplats med kollektivavtal. Gör karriär – och – fortsätt vara man.

Det vill säga, om du siktar mot en rik ålderdom. Annars står livet dig fritt.

Anna Norling

Annons