Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sexismen frodas i dataspelen

Sexismen fortsätter att frodas i dataspelen. Det är dags att ta itu med stereotypa och förlegade könsroller.

Annons

Nu är det dags för oss Nördar att säga ifrån! Jag är en nördig journalist och gamer som spenderar mycket tid framför datorn och vid spelbordet. Och jag måste säga att den sexism som man stöter på i dessa kretsar är rent utsagt horribel.
Som hängiven rollspelare spelare gillar jag att gestalta kvinnliga karaktärer och har gjort många försök att hitta bilder på nätet som liknar mina fantasikaraktärer. Av alla de hundratals karaktärer jag avverkat under mina snart 30 år som spelare har jag lyckas hitta bilder på två(!) Det är mycket svårt att hitta bilder som inte föreställer undergivna våp i metallstring-bikinis. Försök att googla något med kvinnliga alviska utbyggdsjägare så får ni se.

Det är intressant att samma typ av människor som intresserat följer manualer i tysk svärdfäktning från 1400-talet och livligt diskuterar realismen i spelen helt ignorerar stringbikinins ineffektivitet på slagfältet. Dataspelet Rift är mer en utgåva av Victorias secret än ett spel. GTA V har bara män i huvudrollen. Kvinnorna är till för att slå, lura och våldta. De framställs som varelser utan förmåga att tänka eller försvara sig. Och skulle de göra något hjältemodigt i något spel så är hela scenen så full av sexuella undertoner att man nästan gråter, se bara på Tali i Mass Effect-serien.
Jag spelar många tävlingsinriktade spel online, War of the Vikings/Roses och Battlefield med mera. Där är det inte spelet utan spelarna som visar på den avskyvärda kvinnosyn som inofficiellt råder i spelvärlden. Det har gått så långt att många av mina kvinnliga klanmedlemmar inte vill vara med på Skype eller Teamspeak längre.

I War of the Roses har jag sett män sluta spela efter att ha blivit besegrade av kvinnor i en duell. Tyvärr är det inte ovanligt. Många kvinnliga gamers har samma historia att berätta – att de systematiskt blir utsatta för hot och trakasserier. Jag tog upp det här på ett forum en gång och möttes nästan direkt av inlägg från människor som försvarade sexismen och sa åt mig att hålla käft och spela spelet bara. De sa att man tittar ju hellre på en snygg kvinna än en man när man spelar.

Den argumentationen förutsätter att det bara är män som spelar. I min vänskapskrets är det väldigt många kvinnor som spelar men när jag frågar mina vänner i de gamingcommunities jag hör till så känner de inte till en enda. Jag frågade en av mina vänner hur det kunde komma sig. Vi hade varit med i samma community i nästan två år. Hon svarade att hon aldrig berättat för någon att hon var tjej. Hon var rädd för att bli utsatt sa hon.
Det värsta är att det händer i våra vardagsrum. Många av de som har en tråkig attityd är bra människor på utsidan, vanliga Svensons som generellt ställer upp på jämställdhet mellan könen. Det är inte ok med sexism någonstans. Det konstigaste är att detta inte uppmärksammats mer. Våldet i GTA V har diskuterats vilt, arga krönikor skrivs om hur olika etniciteter framställs. Men inte är det mycket som syns i dagspressen.

Jag har läst ett fåtal krönikor som belyser ämnet ”kvinnosyn” men de är få. Är det måhända spelets koppling till RnB/Hiphop som har gjort det ok att kalla kvinnor för Jizzcollectors och Hoes? Eller kan det helt enkelt vara så att vi glömt bort cyberrymden i vår kamp för rättvisa?
Jag vet att det är många som inte ser det som en sport eller tror att det bara är unga som sitter och spelar dataspel, men det är dags att vakna nu.
Våra unga spenderar större delen av sin tid på nätet och i dataspel och jag ger mig den på att mycket av den förmedlade kvinnosynen spiller över på det verkliga livet. Medmänniskor! Ni som sitter uppe och jagar killstreaks på nätterna, ni föräldrar till barn som spelar online: Vi måste belysa sexismen i nördkulturen mer. Det är våra unga och våra barn som det handlar om.

Tharos Gröning