Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sigrid Hjertén – en av våra största modernister i konsten

Sigrid Hjertén tog sin rättmätiga plats i männens konstvärld, hon var en av modernismens mest betydelsefulla konstnärer. Och Matisses favorit bland de svenska konstnärerna som drog till Paris på 1880-talet. Görel Cavalli-Björkman berättar i sin nya bok om Sigrid Hjerténs historia med utgångspunkt från hennes livliga korrespondens och genom att lyfta fram och analysera hennes rika och betydelsefulla konstskatt.

Annons

Görel Cavalli-Björkman har nu skrivit en biografi om henne – "Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén – Liv och verk", den lägger nya bilder till ett konstnärsöde som har allt av vad dramatik man kan begära. Sigrid Hjertén hyllades när hon kom hem från Paris 1911 för sitt expressiva färgmåleri, men det var först efter sin död som det riktiga erkännandet av hennes konst kom.

Görel Cavalli – Björkman har varit intendent och forskningschef vid Nationalmuseum, hon är professor och medlem av Kungliga Vetenskapsakademin. Men låt er inte avskräckas av de akademiska titlarna, hon skriver biografier så jag skulle kunna kalla dem bladvändare och kioskvältare. Man blir helt fascinerad och fångad från första till sista sidan. Hon har ett språk som sprudlar och brusar och kastar färgrika skuggor åt alla håll.

2013 kom hennes biografi om Eva Bonnier, en annan av våra kvinnliga konstnärer som tog en central roll i 1880-talets konstliv. Även den biografin kan jag rekommendera på det varmaste – inte minst till TV- och filmmanusförfattare!

Sigrid Hjertén – Liv och verk, beskrivs som en heltäckande biografi och den löper tidsenligt från hennes födelse och fram till hennes tragiska död på Beckomberga sjukhus 1948. Den är rikt och generöst illustrerad med hennes färgsprakande konst, flera verk är inte visade tidigare. I stort bygger den på brev, Sigrid Hjertén hade en livlig och intim korrespondens med sin man Isac Grünewald. Det är brev som ofta citeras i sin helhet och är skrivna på ett slags bebisspråk som makarna använde sinsemellan. Det handlar om allt från städning och disk till ekonomi, målning och utställningar.

Görel Cavalli – Björkman vill med sin bok förändra den gängse bilden av Sigrid Hjertén, hon var inte någon plågad hustrukonstnär som måste stå tillbaka för sin mera berömde man, menar Cavalli-Björkman, tvärtom kunde hon ta för sig, Sigrid Hjertén var medveten om sitt konstnärliga värde och hon kunde även föra fram sig själv och sitt konstnärskap. Hon deltog i 115 utställningar under sin livstid, flera parutställningar tillsammans med sin man Isac Grünewald. Hennes stora genombrott kom 1936 på Konstakademin i Stockholm.

Sigrid Hjertén behövde inte som många andra gifta kvinnliga konstnärer stå tillbaka för sin man, han uppmuntrade och beundrade henne och såg till att hennes ”besjälade och intensiva färgmåleri” lyftes fram.

”Genom att den genusorienterade forskningen i stor utsträckning har koncentrerat sig på de sociala begränsningar som drabbat kvinnors skapande i förhållande till mäns så har man inte till fullo insett vilka möjligheter som också kan inrymmas inom ett parförhållande som Sigrids och Isacs. Rent konstnärligt levde de i en symbios. Konsten utgjorde deras blodomlopp och konstverken var deras gemensamma barn.”

Sigrid Hjertén föddes i Sundsvall 1885, Sigrids far, som var ”oäkta barn” kom från mycket fattiga förhållanden, hennes mor var sjuklig, hon sökte hjälp för sin tuberkulos bland annat hos den legendariske doktor Westerlund i Enköping. Men hon dog när Sigrid bara var två och ett halvt år. Sigrid Hjertén drabbades under sin barndom av flera livsavgörande olyckor, och naturligtvis satte det också sina spår i ett känsligt barn. När Sigrid var tolv år flyttade hon, far och syskon till Stockholm, där började hon i skolan, fjärde klass i Statens Normalskola.

Hon hade bra betyg, men ingenting som visade på att hon skulle bli en av våra mest betydande konstnärer. Hon hade fallenhet för ekonomi och genom hela livet så var hon mycket ordentlig med allt som hade med pengar att göra. Det var hon som skötte de gemensamma affärerna under äktenskapet med Isac.

Hon fick kontakt med arkitekten Ragnar Östberg, han såg hennes konstnärliga talang och uppmuntrade henne att söka in på Tekniska skolan, det var en förberedande utbildning till nuvarande Konstfack. Genom Östberg träffade hon en rad berömda arkitekter och konstnärer som Carl Milles och Carl Eldh.

Sigrid Hjertén utbildade sig till teckningslärare, var även intresserad av textilkonst och funderade på att vidareutbilda sig inom det textila facket, studera gobelängteknik i London.

1909 mötte hon Isac Grünewald och det fick henne att ändra sina planer. På Konstindustriutställningen i Stockholm ställde hon ut egna verk för första gången tre väggbonader, kuddar och dukar, hon fick fin kritik och Isac blev mycket intresserad av hennes arbeten, hennes färger och teknik.

I september satte hon sig på tåget och for till Paris och där blev hon så småningom en framgångsrik elev hos Matisse. Sigrid Hjertén trivdes i Paris, hade lätt för franskan och gav sig i samspråk med Matisse helt utan hämningar.

Kanske menar Cavalli –Björkman att det var den textila konsten som var deras gemensamma nämnare.

1911 nionde november gifte sig Sigrid Hjertén med Isac Grünewald, och den 26 november föddes deras son Ivan. Hon var inte redo att bli mor, hon använde Ivan ofta som modell, men höll honom på avstånd, hon ville inte att han skulle sitta i hennes knä. Hon var både beroende av honom och höll distansen.

Det är också tragiskt att läsa en biografi om Sigrid Hjertén, men vet ju hur förfärligt hennes liv slutar med den misslyckade lobotomin och död på Beckomberga sjukhus. Biografin som Görel Cavalli – Björkman skrivit, ger nya ingångar till Sigrid Hjerténs mångbegåvade konstnärskap. Naturligtvis finns det mycket man också skulle kunna kritisera, sådant man skulle vilja veta mera om, till exempel Sigrids förhållande till Maj Bring som också fanns i kretsen kring Matisse, eller om rivaliteten och fiendskapen med Ester Henning när de möttes på Beckomberga där båda var patienter. Om Hjerténs sjukdomsliv på Beckomberga har Karin Johannisson (+ 2016) ingående beskrivit med utgångspunkt från hennes sjukjournaler. Det är läsning som är så plågsam så jag är glad att det inte finns med i denna biografi.

Men det är befriande och tankeväckande att få läsa om att inte alla gifta konstnärinnor var förtryckta av sina män. Det kanske rentav är så att flera konstnärspar borde sättas under nutida lupp och analyseras? Det är alltid lärorikt att titta bakåt och den slentrianmässiga genusdebatt vi för i dag kanske skulle kunna få nya infallsvinklar om vi lärde mera av historien…

LÄS MER KULTUR