Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Simskola om klass, kön och kolonialisering

/
  • Vansbrosimningen är både elit- och motionslopp.
  • När kolonialisering av världen satte igång stötte man bland annat ihop med den bortglömda crawlen. Denna teknik kom så säga att importeras från de koloniserade länderna i slutet av 1800- talet och början av 1900-talet.
  • Den skickliga simmnaren Johnny Weissmüller fick spela Tarzan på filmduken.
  • Kommunala badhus byggdes runt om i landet på 1960-talet.

Att kunna simma handlar om klass, kön och kolonialisering. Fler människor drunknar i fattiga länder jämfört med rika. Olika kroppstekniker är med andra ord historiska, sociala och politiska skapelser. I boken "Den koloniala simskolan" tecknas simningens globala historia av Axel Andersson.

Annons

Idrott är kultur, om nu någon inte trodde det. Idrotten är också något icke naturligt, utan det är en avancerad kroppsteckning, som hela tiden utvecklas och förfinas. Och idrottens logiska och tekniska utveckling styrs av följande centrala devis: Citius, altius, fortius (snabbare, högre, starkare).

Kroppstekniker är historiska, sociala och politiska skapelser. Det gör idrotten till en kultur. Och det får till konsekvens att man bör se idrotten i ett större sammanhang än bara idrottsprestationer och medaljer. Och detta framträder tydligt i Axel Anderssons stimulerande bok "Den koloniala simskolan".

Varje år drunknar cirka 450 000 människor. Att drunkna handlar om klass, kön och kolonialisering. En afrikansk man löper två gånger så stor risk att drunkna jämfört med en europeisk man och afrikanska kvinnor drunknar tre gånger mer än i ett europeiskt dito. Skillnaden är stor beroende på om man är född i ett land där inkomsten är hög eller om man är född i låg- och medelinkomstland. Drunkningstalen är alltså betydligt högre i fattiga länder jämfört med rika. Och i USA i åldersgruppen fem till 14 år, drunknade nästa tre gånger så många afro-amerikanska barn som vita.

I Sverige låg drunkningstalen i slutet av 1800-talet på kring 1100 och idag ligger det kring 140 döda/år. Nio av tio som drunknar är män. Män har traditionellt alltid haft ett högre riskbeteende. Att drunkningstalen har sjunkit i Sverige beror på bland annat att Svenska Livsräddningssällskapet (1898) genom sitt folkbildningsarbete stimulerat simningsintresset. I början av simningens historia var det framför allt akademiker och studenter som bar upp det växande simintresset.

Under 1960-talet byggdes i hela Sverige en hel del kommunala inomhusbassänger, en viktig del av välfärdsprojektet. Vi var många som tog våra första simtag i dessa tempererade vatten. Genom detta utvecklades mass- och elitidrotten. Inom motionsidrotten kunde man om man så önskade ta olika simborgarmärken. Och skolorna satte man upp målet att man i slutet av sexan skulle kunna simma 200 meter, därav 50 meter ryggsim. Inom tävlingsidrotten på simningens område hade vi haft/har en hel del lysande stjärnor, som Arne Borg, Nancy Edberg, framför allt känd som den första kvinnliga simtränaren, Martha Norelius, världen snabbaste kvinnan under 1920-talet, Jane Cederqvist, som fick Svenska Dagbladet Bragdguld 1960 och senare bekanta namn som Therese Alshammar och Sarah Sjöström.

Om vi tittar på simningens historia, så hade människor från medeltidens slut fram till 1700-talet glömt bort crawl-simningens teknik. Under antiken hade man denna kunskap och simkunnighet betraktades som något viktigt. Det var framför allt bröstsimmet som var dominerade och kom så att göra det under många hundra år.

Att crawltekniken förlorade sin position har att göra med hur den mäktiga puritanska religionen såg med avsky på nästan nakna kroppar och samtidigt rådde ohyggliga epidemier under många hundra år, som till exempel digerdöden på 1300-talet. Så man skydde vattnet, för det blev en källa för smittspridning.

När kolonialisering av världen satte igång stötte man bland annat ihop med den bortglömda crawlen. Denna teknik kom så säga att importeras från de koloniserade länderna i slutet av 1800- talet och början av 1900-talet. Till en början betraktade européerna denna simteknik med avsky, man kallade den för barbariskt plaskande, men fort gick det, till skillnad från bröstsimmet. Européerna var alltså ytterst skeptiska till crawl och detta byggde på föreställningen om att vita västerlänningar är överlägsna på alla områden, inklusive simtekniken. Och så kommer de så kallade naturfolken och visar hur överlägsen deras teknik var!

I mötet med andra kulturer, i så kallade kontaktzoner, som kunde vara minst sagt våldsamma, skedde det också ett utbyte av idéer och tekniker. Europa kolonialiserade och delade upp världen i landområden och intressesfärer. Ibland annat Afrika, Nordamerika och Hawaii stötte man på den nya simtekniken. Man blev förvånad av hur snabbt och elegant dess lägre stående människor rörde sig i vattnet.

När England och Frankrike koloniserade delar av Nordamerika och Kanada så undertryckte de ursprungsbefolkningarna på ett våldsamt sätt. En folkgrupp, som kallade sig själva Cippewafolket skickade representanter till London, för att möta drottning Victoria, med uppgift att lösa en landtvist i Nordamerika. Dessa representanter fick eller gavs tillfälle att bland visa upp sin simkonst, och då crawl-tekniken, för de obildade Européerna. Detta är tidigaste dokumenterade exemplet på hur denna teknik återföddes i Europa.

I Storbritannien uppstår i slutet av 1700-talet en strandkultur. Inom medicinen hade det uppstått en förändrad syn på vattnet, den kristna sedlighetsmoralen hade försvagats och romantiken kom att hylla det naturliga. Och detta fick män och kvinnor ur överklassen att flockas på badstränderna. Ofta kunde man emellertid inte simma. Överklassen anställde så kallade dippers (doppare), vilka var av kvinnligt kön. De var behjälpliga vid vattenrörelser och de såg till att män inte kom för nära de badande kvinnorna. Strandkulturen var djupt köns- och klassegregerad. Storbritannien var under 1800-talet simningens huvudstad och 1837 bildades The National Swimming Society (senare The Brittish Swimming Society). Marken var med andra ord krattad och klar för att simningen åter skulle stå i ropet.

Under 1900-talet slår det filmiska mediet igenom och Eshter Williams och Johnny Weissmüller var två framstående simmare, vilka kom att göra mycket för simningens popularitet. Esther, Hollywoods sjöjungfru, syntes i många dansscener i vattnet och Johnny, som ursprungligen kom från Österrike-Ungern, var under många år den mest framgångsrika simmaren, spelade Tarzan. Den första Tarzan-filmen spelades in år 1932 och den sista med Weissmüller och tolfte filmen inspelades 1948. Många var vi som gärna gick på matiné och betalade en krona för att se Weissmüller simma och vråla ut sitt karakteristiska läte. Och det fick oss att lära oss att simma, likt Tarzan. Och vi trodde i vår naivitet att det var en amerikan som uppfann crawl-tekniken, denna barbariskt plaskande tekniken. Nej, det visar övertygande Axel Andersson att så var inte fallet, utan denna teknik importerades från våra koloniala områden.

LÄS MER KULTUR

Annons