Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjöstugan i augusti: Som grabb sålde jag kräftor till Lasse Berghagens pappa

På det gamla bondesamhällets tid kallades förra månaden, juli för ”hömånad”. Man spann vidare på temat och gav augusti namnet ”skördemånad”. Själv tänker jag mej augusti som en månad för mera lugn och eftertanke. Inte så krävande och pockande som sina två föregångare.

Sommarmånaderna juni och juli för med sej så många måsten. Det är så mycket som ska hinnas med. Som inte hanns med förra sommaren ska fixas de här året. Och kanske inte det heller lyckas…!?

Man må vara mitt i livet eller pensionär så tror jag att känslor av det här slaget poppar upp.

Ändå bidrog coronaviruset till lite mera sans och vett den här gången. Vi kom att stanna upp och tänka lite. Inte irra vidare till mer och mer. Till fler och fler upplevelser för att det bara ska vara så när man sen ska summera sommaren…

Jag ligger på bryggan och låter tankarna finna sina egna vägar. Under huvudet har jag en skön dunkudde och under den gamla Bondepraktikan som är handfast och jordnära. Bokhyllan här i stugan är inte så välsorterad och i den väl tummade praktikan kan man alltid hitta tänkvärda ord på vägen.

Som att ”Med Lars, Susanne och Klara brukar bondens förhoppningar fara”. De namnsdagarna kallades järnnätter och i nordliga nejder förelåg det frostrisk och det äventyrade i hög grad skörden.

Som att ”Med Lars, Susanne och Klara brukar bondens förhoppningar fara”. De namnsdagarna kallades järnnätter och i nordliga nejder förelåg det frostrisk och det äventyrade i hög grad skörden.

Namnen Stella och Stellan, den 15:e siar så här: ”Regnar det i dag blir det regn i 14 dagar”.

Ja ja, det får bli som det blir. Jag bryr mej inte. Jag lägger ifrån mej de inbundna gamla visdomarna och tittar upp mot himlen.

De få molntapparna spår inget regn, vad jag kan förstå.

De låter istället solen flöda över mej. Måsarna har också tonat ner i dag. Bara lite godmodigt småprat om mat, eller vem som ska sitta längst upp på stenen eller vad det nu kan vara som måsar har att så fredligt diskutera.

För övrigt är tystnaden påtaglig här uppe i skogarna. Vattnet leker nästan ljudlöst kring bryggstöttorna här under mej. Även de yviga tallkronorna verkar helt oberörda av närheten till sjön. Så kan det vara när den stora sjön är så beskedligt lugn som den är i dag. Lugnet smittar av sej å jag gäspar stort och…

Halvt i dvala, nånstans i gränstrakterna mellan dröm å en smula verklighet, flimrar augustis givna storhet, kräftorna förbi. Läckerheten som får det att vattnas i munnen. Läckerhet som var värt nattvak, att huttra och småfrysa och stappla fram i ficklampans sken och leta rätt på burarna. Eller i dimman sitta i ekan och i mörkret söka mellan stenarna efter egna flöten.

Lyckan var sen fullständig när fångstredskapet var så välfyllt och tungt att man innerligt hoppades att linan skulle hålla. Koket sen i stora tvättgrytan, dilldoften och sältan…det var magiskt!

Koket sen i stora tvättgrytan, dilldoften och sältan…det var magiskt!

Jag vaknar till just som jag ska provsmaka, Typiskt, tänker jag. Att det ska vara så med drömmar, att man sällan förunnas att nå kulmen.

Minnen kring kräftor fortsätter dyka upp. Som då jag som grabb sålde kräftor till till Lasse Berghagens pappa. På andra sidan mormor och morfars havreåker hade familjen Berghagen i många år sitt sommarviste. I gamla Fjärsmanstorpet i byn.

Som då jag som grabb sålde kräftor till Lasse Berghagens pappa

Berghagen senior var storväxt och respektingivande och gud nåde mej om inte varje kräfta var fyllig nog att hålla det föreskrivna måttet. Minst nio centimeter över den krumma ryggen. Småkräftorna skulle lämnas kvar i sjön för att växa till sej. Först därefter skulle han gärna stoppa dom i grytan och äta upp dom, förkunnade han riktigt pedagogiskt..

Sonen Lasse som också var liten pys gjorde inte så stort väsen av sej . Det kom lite senare när han ofta satt där och komponerade sina visor. En hel del av hans produktion kom till uppe på det låga och mysiga loftet. Det hände att jag fick höra smakprov på nyskapat när vi träffades där uppe och gemensamt avnjöt utsikten över den mångomsjungna sjön. Som ”Det var en kväll i juni, när sommarn var som bäst…”

Torpet ärvdes sen av Lasse och han behöll det tills för ett par år sedan då goda vänner tog över nycklarna.

Numera vittjar vi frysboxen när det är så dags. Favoriterna kommer från Egypten, är också röda och granna och smakar dill och salt som under senare halvan av förra århundradet. Tänk att något i någon mån liknar det man så innerligt kommer ihåg, tänker jag.

Lars-Erik Larzon

…är en pensionerad journalist som inte satt punkt. Hans utsiktsplats är Sjöstugan, långt inne i de djupa dalaskogarna, långt från bebyggelse och tidens alla krav. Där sitter han och njuter vid brasan eller ute på förstukvisten. Tänker – och minns…

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips