Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjöstugan i februari: "Jag föreställer mej hur de skrattade och skrek när sparkarna kom upp i sin hiskeliga fart"

Det snöar. Av den där trevande försiktiga sorten. Så långt mellan flingorna att man nästan kan räkna dom. Men oavbrutet dalar de små fjunen sakta sakta ner mot marken. De ökar inte på det vita snötäcket värst mycket på en gång. Men som alltid när det gäller bland annat snöflingor ger det resultat när man arbetar i grupp. När man håller ihop…

Jag sitter innanför fönstret och bara tittar ut. Bara sitter och slötittar och följer lojt flingornas makliga färd neråt. Uppifrån möts av yviga tallkronor som möjligen tar för sig en del. De övriga passerar snudd på obemärkta, så lätta och oansenliga är de.

Så här minns jag att vädret var den där februaridagen när vi hade skidtävling i skolan.

Så här minns jag att vädret var den där februaridagen när vi hade skidtävling i skolan.

Det var inte i går men flingorna föll lika sakteliga när jag stod där på startlinjen och var beredd att sticka iväg. De må vara lätta och tunna men en föll direkt på nästippen och kliade så intensivt att jag missade starten, tappade både stav och en vante. Och såg alla de övriga sticka iväg…

Brasa i öppna spisen är aldrig fel. Passar väl till påfyllningen av den vita varan därute. På något sätt känns det småhuttrigt här inne av snöandet. Drar på mej sockarna på fossingarna och lägger upp dem mot spiselhällen. Lägger på mera ved på brasan och den gynnsamma effekten låter inte vänta på sig.

Det skulle också kunna vara den milda februaridagen då min mormor fick för sig att sätta sprätt på det kvarvarande julkakorna, tänker jag vidare. Nysnön föll lika sävligt då tanterna i grannskapet kom glidande på sina sparkar. Parkerade dem i rad på tunet. Hon hade budat dem, det var Lina, ett frejdigt och bastant fruntimmer som nyligen varit aktiv i julslakten. Med både nyslipad kniv och den skarpladdade slaktmasken.

Det var sömmerskan Märta som var yngst i gänget. Med sig hade hon mamman Maria, namne med mormor. Tanten Berta och ytterligare ett par småbrukarhustrur som jag glömt namnen på.

Sal´n, stora rummet, hade stått oeldat sedan juldagarna och förvaringsplats för alla kakskrinen. Det var den tidens sätt hålla bakverken fräscha, frysboxen kom till världen först 10 – 15 år senare. Nu var det varmt och gott igen med morfars brasor i kakelugnen. Men det fick räcka för honom, sedan höll han sig totalt osynlig. Han var inte så road av deras ”kacklande”, som han sa.

Sal´n, stora rummet, hade stått oeldat sedan juldagarna och förvaringsplats för alla kakskrinen.

För mej, i förskoleåldern var det här en händelse som det inte gick att missa. Det var mycket prat om besvärliga kalvningar och kossor som stod i sin eller var mer eller mindre besvärliga att mjölka. Men också om lyckade kakrecept som någon provat på. Mormor fick beröm för sina väl inövade uppåkrakakor, makalösa, hallongrottor och allt vad de sju sorterna kallades. Merparten av dom sades smälta sååå välgörande i munnen. Det klirrade hemtrevligt i strumpstickor och virknålar och det åstadkoms både aviga och räta i en maklig takt. Allt medan närområdets icke närvarande fick sina väl och ve ventilerade…

Punkt för samvaron satte förfriskning i form av väl utvalda lingon på butelj. Avnjöts sockrade efter behag. I skymningen bar de sedan av hemåt igen, lagom till kvällsmjölkningen. Det gick fort hemåt i de branta backarna ner mot landsvägen. Det fina sparkföret förstördes aldrig med grusning på den tiden.

Jag föreställer mej hur de skrattade och skrek när sparkarna kom upp i sin hiskeliga fart. Här och nu roar mej tanken att de hade kunnat sätta ihop sina sparkar till en lång slängrumpa som vi grabbar lite senare hade mycket skoj med. Kommandot för en sådan tantfärd tog säkert Lina som var van att ställa och styra. Nu tronade hon längst fram och styrde. Alla de övriga hisnande längre bak. Jag tänker mej att de med skräckblandad förtjusning, lite nervöst fnittrande deltog i den vådliga färden…

Jag föreställer mej hur de skrattade och skrek när sparkarna kom upp i sin hiskeliga fart.

Genom fönstret ser jag att det fortsätter att snöa. Lika saktmodligt och tryggt som tidigare.

Jag föredrar att stanna kvar i tänket. Stanna kvar i den orörda och obekymrade åldern. Totalt befriad från allt vad coronapandemier och allt annat vad nutida otyg heter. Lägger mera ved på brasan och följer de glesa och lätta snöflingornas trevande färd ner mot de ständigt nypudrade snödrivorna.

Lars-Erik Larzon

…är en journalist som inte satt punkt. Hans utsiktsplats är Sjöstugan långt inne i de djupa dalaskogarna. Långt från bebyggelse och tidens alla krav. Där sitter han och njuter, vid brasan eller ute på förstukvisten. Tänker – och minns…

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips