Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjöstugan i september

I dag är det sommar igen. Det är som om solen totalt glömt att det är höst. Molnfritt och solen värmer som det vore en äkta björkvedbrasa bakom ryggen. I går hängde regnmolnen som en dyblöt badhandduk över omgivningen. Då var det så höstlikt det bara kan bli. Det är väl det här som är charmerande med det Svenska klimatet. Det oförutsägbara.

Annons

Om morgondagens väder vet vi inte mycket annat än SMHI:s spekulationer. Och märkligt nog är vi oftast något av ett skarvområde på de här breddgarderna.
Å ena sidan kan det bli så, å andra sidan så och så vidare.
Som snudd på politiska helgarderingar så här i valårstider.

Annat var det på Abbor-Johans tid - vädersiaren från lilla byn Båtpers i de djupa Svartässkogarna. Han svävade inte på målet.
Som året då det vankades stortävling på skidor på Lugnet i Falun. Gräset lyste frodigt grönt och det var allt annat än vinterlikt om aftonen innan hela världseliten väntades till Residensstaden.
– Lugn pojkar, löd budskapet från Finnmarken och Johan. Det löser sej, lät han förstå. Och under natten kom det en snödämp av sällan skådat slag…
Märkligt nog sitter jag här och steks i solgasset och erinrar mej vinter och kyla. Men jag ska inte så mycket som knysta om att det var bättre förr beträffande vädret. Men helt klart är att det är bättre i dag än det var i går, det råder det inget tvivel om.
Har just släppt ner ankaret intill metstenen i kanten av vassruggen längst in i viken.
Det lilla röd-vitfärgade flötet ligger och solar sig på den på den spegelblanka vattenytan. Inte så mycket som en krusning hindrar de små skräddarnas framfart kring flötet och båten. De grönt blankpolerade näckrosbladen intill är orörliga och ett av dem får fungera som landningsplatta åt en dagslända som vilar vingarna en stund. Det gäller att ta vara på minuterna. Men din levnadsdag blev fin, kan vi båda konstatera. Tur att du inte blev till i går…

Friden är i det närmaste total. Nyss var det bara en silverglänsande löja som försåg sej av min mask. Vipp vipp vipp signalerade flötet på typiskt löjeväckande maner, skulle man kunna påstå. Smaklig måltid, hälsade jag. Men bjuder hellre en abborre av stekvänlig modell till min nyupphackade metmaskmeny.
Bergssluttningen reser sej frodigt grön upp ur viken. Bara enstaka lövinslag som små färgklickar bland miljonerna av långa och korta barr. Än har inte löven färgats nämnvärt av hösten. Vi hjälps åt att spjärna emot, tänker jag. Tids nog blir hösten mera påtaglig, vare sig vi vill eller inte. Fiskmåsarna har dragit söderöver och sitter inte på stenen intill och väntar på tillslängd småfisk. Nu är det korparna som behärskar luftrummet. En gör en lov över viken och kollar av reviret men återvänder direkt till berget och sina kompisar. Har för bråttom för att svara på tilltal.
Hinner dåsa till i solvärmen. Blunda och bara njuta av att finnas till innan flötet gör en djupdykning. Utan föregående varning borrar det sig hastigt iväg lång under vattenytan. Den häftiga nappningen lovar grovabborre men så häftig är den inte. Men fullt lovlig. Den får sällskap av några till i hinken innan lugnet återigen infinner sig. Abborrstimmet har tydligen simmat vidare och lämnat fältet fritt för löjorna som inte är sena att ta för sig.
Ror in mot stugan och planerar fortsättningen: Först potatiskok på gasolköket på förstukvisten. Fiskrensning och på med stekpannan medan potatisen ångar av. Rejäl klick med smör och i med abborrarna som snart viker sig som mumsiga märlor i stekskyn. Än hur det är - småabborrna är allra godast...

Lars-Erik Larzon

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel