Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skall du sparka boll ­eller ränna ur dig maten?

Bengt Österberg har skrivit en bygdebok om Grangärdes idrott och fostran. Idrottsföreningarna i gamla Grangärde kommun företräder av allt att döma en fin folkrörelseanda, konsaterar DD:s Bo Degerman.

Annons

Recension ”Skjut du Martin som har plåt i tårna” En bok om idrottsföreningarna i gamla Grangärde kommun Av Bengt ÖstbergIdrott som folkrörelse har ett präktighetsideal att leva upp till. Här har vi idrottens fostran, det sunda, ända sedan Torsten Tegnérs dagar. Fusk, läggmatcher, höga arvoden, sponsordribbel, storföretagsstyrning, fyllkörningar, vinstbegär och pampvälde kännetecknar inte en folkets och rättskaffenhetens idrottsrörelse. Detta vidlåder eliternas strävan efter prestige, nationell stolthet och flåbus, om än ledarna sitter uppklädda i mörka direktörskostymer.
Är huvudmålet alltid att vinna? Annars finns det där att vara med och tävla. ”Alla barnen fick pris ”, står det på en försiktig rad i boken. Tröst eller att alla håller måttet? Förmodligen ett erkännande: du har gjort ditt lopp du också. Utslagningen raserar inget självförtroende.

Konkurrensen utgör den essentiella drivkraften i idrott. Den driver fram elit och ökar spänningsladdade stämningar som leder till snarare bekämpning än respekt för motståndaren. Det får också praktiska konsekvenser. Flera segrar ökar chanserna till höjda bidrag och ger tyngd bakom ansökningar och frivilliga arbetsinsatser. Stå på.
Elitidrott är hård och grym, och på något sätt förmedlar den en människosyn där självplågeri och överideal gör utövarna till hjältar. Åtskilliga finner för övrigt en njutning i att anstränga sig. Men vem såg att jag gjorde målet i division 5?
Idrottsföreningarna i gamla Grangärde kommun företräder av allt att döma en fin folkrörelseanda. Bokens syfte har varit att till eftervärlden bevara uppgifter om föreningarna, skriver Bengt Östberg.
Under förra seklet verkade mellan 25 och 30 föreningar, i längden tynande, och alla saknade ordning på papperen.

Bengt Östberg garderar sig, men det har ändå blivit en fjärde hembygdsbok med omfattande person- och lokalhistoria. Han är noga med namn, resultat, väderlek, och man föreställer sig att läsekretsen bläddrar och grunnar: Var det han? Är de släkt? Blev hon bara sjua? Gifta fortfarande. Och så han som alltid frågade om gran till jul inne i klubbstugan.
Det ekonomiska värdet på allt frivilligt arbete som utförts låter sig svårligen uträknas. Maskiner lånades. Arbetsbyten förekom. Kvällarna var ljusa. Man kunde fundera. Var det här ideellt arbete. Någon slog upp det i en bok för att se vad begreppet omfattade. Idealitet, jaha. Det upplevdes som delaktighet.

Folk kom till möten och tävlingar, frös om fötterna ibland, förnam korvsenapen klibba på ena handen och näsdroppen dingla. Detta var 1900-talet, det demokratiska ­genombrottets århundrade, och idrotten byggde sina föreningar på ansvar och självstyre.
I botten låg politisk mylla och ­ideologiska strävanden. Det demokratiska underskottet frustrerade. Folk måste ha något att säga till om, och kontakter saknades snart nog inte. ”Sigvards far, som var med i arbetslöshetsnämnden, ordnade så att de fick göra en plats på skoltomten.”
Klasskillnader hindrade många att delta i idrott och friluftsliv. Tack vare den allmänna arbetstidsförkortningen gavs utrymme för ökad social gemenskap.
Därom vittnar också denna bok om idrottsrörelsen i Grangärdebygden. Sedan uttryckte skeptikerna sitt: Vad är det för mening att springa efter en boll?
Folk kunde ju åberopa Aristoteles, en grekisk filosof på 300-talet före Kristus, för han ansåg arbete ovärdigt. Varnade inte föräldrarna barnen att ränna kvällsmaten ur sig? Martin Luther hävdade däremot att människan var född till att arbeta, liksom fågeln att flyga. Törhända hade han rätt.

Kroppen är byggd för rörelse. Den har ett uttrycksbehov. Utbrändhet, stress, neuroproblem och förslitningar är bland annat följder av stillasittande. Men sedan: Mobbningen ökar. Folk gruvar för att gå till jobbet. I magen uppstår ett hål av fasa. Det är antagligen trevligare att besöka Grangärdes idrottsplatser.

Bo Degerman
bo.degerman@daledem.se