Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skissartade dikter med oklar symbolik

Redan titeln på Susanne Halvardssons diktsamling Ut under det dystraste berget är något av en mystifikation. Hur då ut under? Det enda som kommer ut under något berg, dystert eller inte, är väl gruvnäringens produkter. Men den sortens hard facts är Susanne Halvardsson rätt främmande, åtminstone i hennes lyrik.

Annons

RecensionUt under det dystraste bergetAv Susanne HalvardssonUtgiven av Lyrikförlaget

Detta dystraste berg kan alltså antas ha symbolisk betydelse, kanske handlar det om någon sorts depression eller tung sorg som framföder något, på grundval av sammanhanget gissningsvis ord.

Det är så jag uttolkar denna titel, och det kan givetvis vara helt fel. Det är ju så med haltande, oklar symbolik, att den utmanar till en tolkning som kan landa ungefär var som helst.
I Halvardssons lyrik finns mycket av den sorten. Det är något skissartat över de flesta dikter, jag kommer att tänka på en konstnär som snabbt kastar ned en skiss som senare ska bli en stor målning. Här i form av hastigt formulerade impressioner eller tankar, men som stannar där, i det impulsiva. Mycket sällan äger de någon påtaglig kroppslighet, det tillstöter inga komplikationer men tunnar ut närmast romantiska övertoner. Jag saknar de historiska överklivningar som fanns i den tidiga modernismen, i stället dominerar stämningsmåleriet.

Den domen låter så hård att det krävs exemplifiering. Jag väljer en av alla tvåradingar: Blå klocka bjuder in det röda i sin klang./ in i sin inåtvändhet som inte kan spåras inte kan efterliknas – ja vad säger man om den? Här har vi en blå klocka (blåklocka?) som äger handlingskraft (bjuder in) men som samtidigt äger en närmast mänsklig egenskap (inåtvändhet) – så besjälad har nog inte naturen varit sedan signaturpoeterna härjade på 1860-talet.
I en annan dikt kommer berget igen: Det dystra berget tecknades igen/ ögon öppnas klara/ rosiga moln svävar kvar efter regnet. En naturimpression utan annat innehåll än att den låter som en målares dagboksanteckning, att minnas nästa gång han sätter sig vid staffliet.

En något längre dikt bildar anslag till ett möjligt drama: Dina steg uppför berget/ dina steg uppför steniga stigar genom låga moln/ i ditt hjärta fanns den mörka elden/ mörkare än berg/ mörkare än jord. För att uppnå en stegrad dramatik hade jag gärna sett att de två sista stroferna bytt plats (berg är hårdare än jord) – men sen då? Misshandel? Svartsjukedrama? Förlåtelse? Passionerad erotik? Som läsare blir man hängande över ett stup av otillfredställd undran. Att bara dröja i en jordiskt illustrerad känsla och nöja sig med det är att inte ta lyrikens möjligheter på fullaste allvar.

Mitt bland alla luftiga formuleringar med romantisk grundton landar ändå Halvardsson någon gång i det konkreta, som i en dikt inför vilken jag omedelbart tycker mig skymta en soffpotatis: Din rytm var utan vilja/ din rytm var utan önskan/ din rytm var utan driv – men så kommer slutstrofen: din rytm var av krafter. Till vad då? Sätta på tv:n? Hämta chipspåsen?
Jag tror samlingen vunnit på att Halvardsson sammanfört dessa ofta mycket korta dikter i längre sviter. Då hade det kunnat uppstå en kontrapunktisk djupverkan.

Gunder Andersson