Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skolan behöver granskas

Vi behöver en ambitiös granskning av hur kommunerna skött och sköter sitt uppdrag som huvudmän för våra skolor. Vilka faktorer ligger bakom att vissa skolor och kommuner i storstadsmiljö och på landsbygd ligger sämre till i väsentliga avseenden enligt bl.a. PISA jämfört med andra? Det skriver forskaren och samhällsdebattören Ronny Svensson från Leksand.

Annons

Förra måndagen redovisades via en av SVT beställd SIFO-undersökning att 61 procent av svenska folket vill förstatliga skolan. Många var osäkra och 12 procent emot (i maj i år var det enligt SIFO 46 procent som tyckte att förstatligande var en bra lösning). Att frågan ställdes hör samman med den s.k. PISA-undersökningen som visade att den svenska skolan visar upp allt sämre resultat när det gäller läsförståelse, naturvetenskap och matematik hos våra 15-åriga skolelever.
Även om undersökningen inte mäter allt väsentligt i elevernas kunskapsutveckling är det en allvarlig trend som måste brytas. Detta gäller även med hänsyn taget till att flera länder anklagas för att manipulera fram bättre PISA-siffror och att toppländerna i bortre Asien knappast vare sig kan eller bör vara en förebild för svenska skolor och elever.

Att lösa de problem som den svenska grundskolan och gymnasiet onekligen har och där kunskapsnivån tillhör de största – men som i sin tur är relaterade till lärarnas situation, den socioekonomiska miljön, tillgång till speciallärare med mera – bör av självklara skäl prioriteras. Att börja med en bred skolkommission kan vara en tänkbar start eftersom meningarna om orsakerna till problemen varierar maximalt. Däremot är jag mycket tveksam till att börja en sådan förändring genom någon form av förstatligande, vad nu detta betyder. De organisatoriska lösningarna bör aldrig komma först och det finns inga genvägar eller quick fix till ett nytt och önskat läge.
Frågan om vad ett förstatligande betyder i verkligheten, om den vägen skulle väljas, sägs så gott som aldrig av förespråkarna. Betyder det att staten bestämmer lönerna för lärarna och tar över kostnaden? Betyder förstatligande att staten tar över alla skolans kostnader inklusive byggnader, vidareutbildning av personal och allmänt utvecklingsarbete eller handlar det om att staten ska styra den kommunala budgeten?
Borde även förskolan och gymnasiet omfattas av ett förstatligande eftersom alla tre skolformerna ingår i en integrerad pedagogisk modell? För att kunna ta en seriös ställning till det allmänna ropet på ett förstatligande av skolan behövs en precisering på dessa punkter. Jag är rädd för att detta krav i praktiken står för allt möjligt som i bästa fall kan lösa skolans eller delar av skolans utmaningar.

När SIFO gjorde undersökningen strax efter PISA-undersökningens publicering kände säkert flertalet intervjuade att något radikalt säkert måste göras. En kunskapsinriktad nation som Sverige kan näppeligen klara sin framtid utan välutbildade medborgare. Om man i det läget får en fråga från SIFO om ett förstatligande kan vara en lösning säger man förmodligen med största sannolikhet ett ja.
Inför svaret fick inte de intervjuade en bred analys av olika lösningar och nationella jämförelser som grund för sitt enkla svar. Det handlade om ja eller nej till en av flera diskuterade dellösningar. Att en enda lösning skulle kunna reda upp en så komplex fråga som det här gäller är ju orimligt att tänka sig.
Från och till har ett förstatligande diskuterats som en väg (om än väldigt diffus) att gå i likhet med andra förslag som att ta bort det fria skolvalet, höja de kunskapsmässiga kraven på blivande lärare, minska skolklassernas storlek, tvinga kommunerna att prioritera resurser på ett visst sätt med flera utvägar. Själv tror jag att det handlar om en rad olika förändringar och att vi möjligen behöver pröva olika vägar innan vi bestämmer oss för en någorlunda säker väg att gå.

Man måste dock betänka att i en värld där det sker stora och ständiga förändringar av värderingar, omstruktureringar av produktionen av varor och tjänster, ökade förflyttningar av människor, omvälvande miljöskador och förskjutningar av makten över viktiga resurser måste en skolutbildning kontinuerligt utvecklas och de pedagogiska modellerna hela tiden kritiskt prövas.
Att jag inte tror på någon form av förstatligande – åtminstone inte utan mycket tydliga riktlinjer och knappast som en kardinalmetod – beror på flera olika faktorer. En faktor är att vi innan 1990-talets kommunalekonomiska reform hade ett successivt stigande antal statliga regler som styrde nästan varje verksamhet i kommunerna.
Knappast någon vare sig i statsapparaten eller i kommunerna hade någon överblick av systemet och hur den sammanlagda effekten blev när det gäller önskade resultat eller ekonomisk effektivitet. Därför fick vi ett statsbidragssystem där kommunerna själva – även om de olika regeringarna därefter delvis återfört det gamla systemets nackdelar – fick prioritera via det demokratiskt valda systemet och kommunernas av fullmäktige beslutade budgetar.

De statliga reglerna styrdes dessförinnan mest av den statliga centralbyråkratins ledningar och i liten utsträckning av Riksdagen. I en demokrati som den svenska kan man inte utan stora nackdelar och risker styra samhället genom ett system där en centralbyråkrati har initiativet och huvudmakten. Se parallellen med hur EU utvecklas och styrs genom en extrem byråkratisk överbyggnad eller vad som hänt i Östeuropa utan folkligt inflytande. Den säkraste garantin för en bevarad och utvecklad demokrati är att stärka den lokala/regionala kompetensen och de många medborgarnas önskan att delta i beslutsfattandet.
Bland de som ivrigast förespråkat ett statligt ansvar för skolan säger man att kommunerna prioriterat ned anslag till skolan och därmed skapat den nuvarande krisen. Mot detta skulle jag vilja säga att det kanske finns någon eller några kommuner bland våra 290 som möjligen försummat att ge skolan nödvändiga resurser. Å andra sidan finns det ju knappast någon anledning för kommunledningarna att mobba sina egna skolor genom att strypa det kommunala resursflödet. Det har jag efter många decenniers arbete i skilda kommuner i landet aldrig kunnat iaktta. Tvärtom satsar merparten av inte minst de små och medelstora kommunerna trots mycket kärv ekonomi stora belopp på upprustade skolor och utvecklad undervisning.

Om det saknas resurser till skolan i en del av våra kommuner, vilket vi ju känner till genom medierna och partiernas lokala budgetstrider, är det ju oftast ett resultat av statliga direkta och indirekta beslut. När en statlig utredning för några år sedan föreslog ett nytt statsbidrags-system till kommunernas välfärdsproduktion, dit skolan hör, gynnades bara några större städer och deras verksamhet. Övriga kommuner i landet får först nästa år en mer rättvis fördelning av de samlade skatteintäkterna. Då kommer med all säkerhet grundskolan och gymnasiet att stå långt fram i kön till nya resurser. Detta skall även ses i ljuset av att staten ända sedan skolan kommunaliserades för drygt 20 år sedan i reala termer minskat resurserna till kommunernas produktion av tjänster inom vård, skola och omsorg. Statens relativt goda ekonomi under 2000-talet har i stor utsträckning skapats på kommunernas bekostnad.
Under de senaste 20 åren har staten decentraliserat en stor del av sina ökade kostnader till kommunerna och utan särskild ersättning lagt på kommunerna nya uppgifter. Till det som dränerat den kommunala ekonomin extra hårt hör kostnaderna för att bekämpa den kolossalt höga arbetslösheten. Formellt är det fortfarande en statlig uppgift men i praktiken fungerar den statliga politiken så dåligt (se bland annat Arbetsförmedlingens många misslyckanden under senare år) att kommunerna ständigt har tvingats utöka sina utgifter för försörjningsstöd till hushållen och konkreta insatser för extrautbildning och aktivt jobbskapande processer.
I många fall har kommunerna till och med sett sig nödsakade att betala en del av den statliga servicen som lokaler till polisverksamheten och köp av vaktbolagstjänster för att ha kvar rännilar av en tidigare väl spridd service, respektive kompensera för låg polisnärvaro.

Vi hade som bekant fram till 1990-talets början ett statligt ansvar för den obligatoriska skolan. Idag verkar den perioden ha glömts bort även om den hyllas som en totallösning på skolans problem. Strider om skolans utveckling, resurser, klasstorlekar och lokalisering var mycket vanliga mellan de statliga Länsskolnämnderna och Skolöverstyrelsen (SÖ) å ena sidan och kommunerna och föräldragrupper å den andra. Redan på 1970-talet hade vi bl.a. omfattande strider om landsbygdens skolor där de statliga aktörerna sällan tog medborgarna till hjälp för sina beslut. Vilka minns inte striderna i Markitta, Västerljung, Drevdagen och åtskilliga andra orter?
Eftersom jag pläderar för ett brett analysarbete inför den obligatoriska skolans nödvändiga omdaning behöver alla väsentliga och tänkbara orsaker kritiskt prövas. Ett ökat antal forskare har under senare år pekat på det fria skolvalet och privatiseringarna som en högst remarkabel omständighet som vi inte kommer förbi.
Den ökande boendesegregationen bör inte heller uteslutas i analyserna i likhet med att pröva betydelsen av att barn och ungdomar som kommit till Sverige inte får tillräcklig förberedande undervisning för att lättare kunna passa in i den svenska skolmiljön.
Vilken roll spelar den under flera decennier krympande speciallärargruppen och kan skolhälsovårdens nedtrappning vara en relevant faktor? Inkluderingen av barn med särskilda behov och avsaknaden av dessa barns assistentstöd är förmodligen en faktor som inte bör uteslutas.

Trots att jag menar att kommunerna även i framtiden bör vara en huvudman för den obligatoriska skolan istället för staten förordar jag en ambitiös granskning av hur kommunerna skött och sköter sitt uppdrag som skolhuvudmän.
Vilka faktorer ligger bakom att vissa skolor och kommuner i storstadsmiljö och på landsbygd ligger sämre till i väsentliga avseenden enligt bland annat PISA jämfört med andra? Beror den dåliga kunskapsnivån på direkta kommunala beslut och otillräcklig kompetens på den lokala nivån eller finns det även indirekta, kanske avgörande orsaker förorsakade av beslut och villkor som huvudmän utanför kommunerna varit ansvariga för?
Kanske finns det i detta läge behov av förändringar kring huvudmannaskapet där den nationelle nivån eventuellt kan få någon form av utökat ansvar för skolans kunskapsutveckling. Om detta skall ske i form av ett korrigerat skatteutjämningssystem (statlig bidrag till kommunerna med vissa villkor) eller via exempelvis delat huvudmannaskap i någon form återstår att komma fram till.
Min erfarenhet av hur staten skött sina fögderier under de senaste femtio åren ger åtminstone inte mig en ovillkorlig tilltro till att den stora centrala statsapparaten är någon som helst given garanti för kloka beslut och en skola i framgång. Med detta sagt är jag dock mycket positiv till att en brett sammansatt skolkommission ges ett starkt mandat att skapa en skola som medborgarna i landet förtjänar!

Ronny Svensson